Strindberg – En kooperatör

»Jag är tvärtom individen för samhället, för det kommande samhället.«

Av Jan Olsson

I sin självbiografiska roman Tjänstekvinnans son, beskriver August Strindberg sin socialistiska idealstat för den tvivlande vännen Verner von Heidenstam. Strindberg menar att arbetarna kan bli ekonomiskt oberoende genom att samverka i kooperativa föreningar.1

Johan: – Jag tror att kapital icke behöver vara stöld. Se här en dikt, som kan vara verklig. Ett tusen sparsamma mänskor, som lagt av på hederligt arbete, i stället för att festa upp sina pengar, bilda ett aktiebolag, som köper en kolgruva … Därpå köpa de en ångmaskin.

X: – Som är stulen på maskinarbetares arbete.

– Nej, du! Som är köpt av en kooperativ arbetarförening, vilken tillverkar för egen del ångmaskiner! Var ligger nu stölden?

De båda författarnas ändlösa samtal om socialismen äger rum i den schweiziska by där de bor. I Schweiz hade Strindberg funnit stora delar av sitt idealsamhälle förverkligat.

Johan: – Här är den sociala och politiska frågan löst så gott den kan … här finns hela Sveriges liberala och nyliberala program och lite av socialistprogrammet realiserat!

X: – Det också?

Johan: – Ja det finns överallt konsumtionsföreningar, som göra den verkligt överflödiga mellanhanden onödig, här finnes nere i min by en ostassociation, där alla lämna sin mjölk och göra ost gemensamt. Om jag fick ha Bebel2 här ett par månader… jag skulle visa honom hans idealstat, där storstaden ej fanns, där privatsocialismen ersatt statssocialismen och där industri och jordbruk redan associerat sig och framkallat ett måttligt välstånd.


2012 – Kooperationens och Strindbergs år

År 2012 hyllades Strindberg, hundra år efter sin bortgång. 2012 var också ”kooperationens år”, enligt FN. Jag gav mig ut för att leta det gemensamma. I min hand hade jag Sven-Gustaf Edqvists doktorsavhandling från 1961 ”Samhällets fiende – En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son” (Tidens förlag), en outtömlig källa till att förklara August Strindbergs samhällssyn fram till 1886. Tyvärr verkar avhandlingen i dag glömd.

Men våren 1968 då politiken skulle genomsyra universitetsundervisningen ville studenterna att den skulle vara kursbok i litteraturhistoria. Edqvist säger själv att litteraturvetare sällan har haft ett politiskt perspektiv. På vägen upptäckte jag några andra spännande avhandlingar som beskriver hur Strindbergs vistelse i Schweiz och Frankrike åren 1883-86 påverkade honom.4 Med hjälp av Edqvist och de andra författarna fann jag vad jag letade i era av de böcker och brev som Strindberg skrev i början och mitten av 1880-talet.5 För att ytterligare få kunskap om ursprunget till Strindbergs kooperativa tankar läste jag parallellt texter om och av personer som han stötte på under sin så kallade ”landsflykt”.

Den tidens kooperativa begrepp – association, kooperativ arbetarförening, produktionsförening, konsumtionsförening – dyker upp här och var i hans författarskap i mitten av 1880-talet. I idealsamhället, berättar Johan, finns också ”frivilliga självhjälps-konsumtions-försäkringssällskap” och ”arbetarnas sparbanker och agitationskassor”.6

I Lilla katekesen för underklassen finns ett avsnitt om kooperationens nytta för att motverka kapitalets förtryck så att arbetarna kan ta makten.7 ”Genom konsumtionsföreningar, som minska hans utgifter, och genom arbetarbanker, som försträcka lån” kan arbetarna få kapital när de strejkar. Men strejken räcker inte för att ta makten. ”Nej, det fordras jordens expropriering”. Och då skulle bildandet av lantbruksassociationer bidra till framgången.

Min utgångspunkt för den här artikeln är emellertid först och främst Familistären – ett arbets- och samhällskooperativ – i den nordfranska staden Guise, som skildras i novellen ”Nybyggnad” i Utopier i verkligheten och i resebrev till danska Politiken.8 Familistären är nämligen mycket spännande ur kooperativ synvinkel. Den är ett historiskt minnesmärke över fransk kooperation och har spelat en viktig roll i den internationella kooperativa debatten. Den fick även ett visst eko i Sverige. Jag återkommer senare till den.

Proudhon och andra lärofäder

I Strindbergs socialism urskiljer man vanligen först ett inledande utopiskt skede och därefter ett efterföljande agrarsocialistiskt.9 Strindberg beskriver själv processen i kapitlet ”Idealism och socialism” i Tjänstekvinnans son. Efter en höjdpunkt 1885 svalnade hans känslor för socialismen ganska snabbt. Det var först mot slutet av sin levnad som han återknöt till sin radikala period.

Edqvist menar att efter en start i den religiösa liberalismen och ett revolutionärt frihetspatos tillägnade sig Strindberg alltmer anarkismens samhällskritik och framtidsutopi. Men hans anarkism var i grunden fredlig och han blev en ”gryende reformistisk utopist”.10

Exilen i Frankrike och Schweiz från 1883 till 1886 påverkade starkt Strindbergs samhällsuppfattning. De oroliga stämningarna och den politiska debatten i de två länderna grep tag i honom. Han studerade intensivt de socialistiska och liberala tänkarna.

Först och främst verkade det vara socialistiska utopister och anarkismens teoretiker. ”Läst socialism så jag är yr! Och förtvivlad!” skrev han i brev till Albert Bonnier.11 Han hade abonnemang hos den ryske bokhandlaren Elpidine i Genève. ”Här finns naturligtvis allt av värde som eljest är förvisat från civiliserade bibliotek: Cabet, Fourier, Baboeuf, Saint-Simon, Proudhon, Owen. Alla dessa människovänner och skarpa tänkare”.12

Många fler kan läggas till listan; Säkert anarkisterna Herzen, Bakunin och Krapotkin liksom Marx och liberalen Mill. Han blev glatt överraskad när han fann en svensk samhällsförbättrare, Nils Herman Quiding (pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl), som i sin bok Slutlikvid med Sveriges lag hänvisade till de franska utopisterna. Han var emellertid mycket tveksam till Quidings hierarkiska idealstat och dess ”kaserneringssystem”, men hämtade begreppsparet ”överklass-underklass” från denne.13

Strindberg tog till sig idéer från alla. Allan Hagsten menar att han tillgodogjorde sig sina läromästare ytligt och hans socialism blir en härva av motsägelser.14 Men detsamma kan sägas gälla den franska socialistvärld Strindberg mötte. De franska socialisterna var splittrade i olika tendenser och följde inte alltid en klar ideologisk linje. Vid denna tid användes begreppen anarkism, socialism och kommunism både liktydigt och åtskiljande om vart annat.

Flera av dem han läste har också haft betydelse för den kooperativa teorin och praktiken. Det fanns egentligen i mitten av 1800-talet inga meningsskiljaktigheter i denna fråga bland socialister och liberaler. Den kooperativa tanken var högst närvarande. Kooperationen sågs som en viktig kraft för att omvandla samhället. På 1870- och 80-talen stod förenings- och associationsideologin i centrum för svenska debatten om den sociala frågans lösning.15 Därför är det naturligt att Strindbergs författarskap har kooperativa inslag, som förstärks av hans anarkistiska orientering, eftersom en viktig komponent i denna ideologi är associationen av människor och företagande på den lokala nivån.

Det var först senare som synen på kooperationen gick isär till följd av att den marxistiska auktoritära statscentrerade socialismen blev dominerande. Strindberg tog klar ställning och menade att Marx skapade ”skrivbordsfantasier”.16 Denna kritik riktades också mot Branting och den spirande svenska socialdemokratin som föredrog den tyska socialismen framför den franska.

För att nämna några av de tänkare som han återkom till. Fouriers idealsamhälle var falangstären, ett arbetarstyrt samhälle, som svarade för arbetarnas och deras familjers behov av arbete, bostad, varor, utbildning och rekreation. Det liknade Robert Owens förverkligade utopi utanför Glasgow, New Lanark. Owen, som i Storbritannien betraktas som kooperationens fader, fokuserade på arbetarnas välbefinnande och förespråkade självstyre men var i grunden patriarkalisk och kvarstod som ägare till sin textilfabrik.

Gemensamt för utopisterna och anarkisterna var att de förespråkade självstyrelse för relativt små persongrupper inom lokalt avgränsade områden. Det frihetstänkande och den revolt mot staten som var central hos anarkisterna återfanns hos vissa liberaler. Strindberg lyfte gärna fram John Stuart Mill. För Mill var det självklart att staten skulle ha en minimal roll, att organisera samhället på bästa sätt inom ramen för allmänintresse och solidaritet var huvudsaken.17 Kanske noterade Strindberg att Mill pekar på det kooperativa företagets ekonomiska och moraliska nytta. Därför bör arbetarna organisera sig i ömsesidiga föreningar och arbetskooperativ.18

Bland anarkisterna vill jag lyfta fram Jean Pierre Proudhon. I dag anser Jacques Julliard, fd redaktionschef på Nouvel Observateur, att Proudhon är den störste franske socialistiske tänkaren.19 Proudhon predikade ett starkt frihetligt budskap, den individualistsiska socialismen förenad med den ömsesidiga solidariteten. Hans stora och enda ende är auktoriteten. Proudhon var avskydd och kritiserad inte minst av jakobiner och Marx. Även hans vänner klandrade honom i synnerhet för hans patriarkalism. Han tog avstånd från den auktoritära socialism Marx stod för. Och han blev själv utsatt för angrepp från Marx, som betraktade Proudhon som en eländig filosof.20

I Proudhons första bok åter finns hans mest kända uttalande; ”Egendom är stöld”. Han är den förste som kallar sig anarkist. Men i grund och botten var Proudhon en antiauktoritär, frihetlig och reformistisk socialist, kritisk mot staten och kapitalet. Hans efterföljare, de välkända revolutionära anarkisterna Michal Bakunin och Peter Krapotkin, utvecklade Proudhons teser ytterligare. Men Proudhon tog i motsats till de två övriga avstånd från våldet som metod för att förändra samhället.

Proudhon ansåg att den kooperativa organisationen hade en moralisk överlägsenhet. Egendomen ska styras gemensamt. Arbetarnas och producenternas självorganisation, självstyre och ömsesidighet i kombination med federalism och decentralisering leder till det nya samhället. Proudhon ifrågasatte emellertid inte ett individuellt ägande parallellt med det kollektiva ägandet. Han dog 1865. Men hans idéer överlevde och tillämpades när Pariskommunens ekonomiska liv organiserades i kooperativa produktionsföreningar.

Jag tycker att Strindberg i mitten av 1880-talet liknar Proudhon i mycket, både i samhällssyn och inställning. En patriarkalisk, antiauktoritär, frihetlig, reformistisk socialist, radikal i sina angrepp på stat och överklass.

Strindberg möter ”kommunarden” Benoit Malon

En av Proudhons lärjungar var Benoit Malon. Strindberg träffade honom i Paris. Kanske hade Branting nämnt Malons namn för Strindberg. Branting prenumererade nämligen i början av 80-talet på Malons ”Histoire du socialisme”.22

Malon var den äldre av de båda, hade en spännande socialistisk bakgrund och deltog aktivt i politiken. Strindberg var en stark anhängare av Pariskommunen.23 I Malon mötte han en äkta ”kommunard” och blev antagligen imponerad. Men som vi ska se fanns en ömsesidig uppskattning dem emellan.

Benoit Malon engagerade sig i den första arbetarinternationalen, när den bildades år 1864. Två år senare grundade han ett konsumentkooperativ. Samma år deltog han i arbetarinternationalens första kongress, där han stod på anarkisternas sida mot Marx.

Han blev en av ledarna i Pariskommunen och valdes in i kommunrådet. Där tillhörde han den antiauktoritära minoritet som motsatte sig att makten centraliserades till Välfärdsutskottet (Comité du Salut Public). I slutskedet var han borgmästare i stadsdelen Batignolles. Pariskommunen var ett unikt politiskt och socialt experiment grundat på en decentraliserad självstyrelse, där ekonomin baserades på hantverks- och arbetskooperativ. Kommunen är en av de få socialistiska utopier som förverkligats, dock bara i två månader. De decentralistiska och federalistiska tankegångar som Strindberg tog till sig formulerades konkret i Pariskommunen.24

I det franska socialistparti som splittrades år 1882 fanns tre tendenser, en mera auktoritär och centralistisk, de två andra mera decentralistiska – ”possibilister” och ”blanquister”. De senare var starkt påverkade av Proudhon och Pariskommunen. De var anhängare av kommunal socialism och kooperation. Här återfanns Malon, som var en av de ledande företrädarna för ”possibilisterna”.25 ”Reformer är revolutionens moder”, var en av hans teser”. Men Malons särmärke var att han tog till sig åsikter från socialismens olika tendenser.

År 1885 grundade Malon tidskriften Revue Socialiste. Revue Socialiste var öppen för alla socialistiska riktningar. Tidskriften var under många år den franska socialistiska rörelsens viktigaste organ. Den prenumererar Strindberg på och han ville också att Heidenstam skulle göra det. ”Ämnar öppet ansluta mig till de franska socialisterna”,26 skrev han i samma brev. Jag vet inte om han gjorde det. Däremot blev han medlem i Societé Republicaine d’Economie Sociale.27 Bakom föreningen som bildades 1885 stod Malon. Medlemskapet bekräftade på något sätt Strindbergs reformism. Här diskuterades dagsaktuella politiska frågor. Konkreta lagförslag formulerades om arbetstid, arbetarskydd, arvsrätt mm.28

Malon höjde Strindberg till skyarna när han recenserade Giftas i Revue Socialiste: ”Den främste företrädaren för den svenska demokratiska litteraturen”, ”den socialistiska litteraturens mästare”, ”vår skandinaviske meningsfrände”. Enligt Stellan Ahlström har Strindberg själv haft med ett finger i spelet när det gäller formuleringarna.29 Strindberg fick också löfte om att publicera en novell ur Utopier i verkligheten i Revue Socialiste.30

Strindbergs anarkistiska reformism är en kooperativ modell

”Jag är inte individen mot samhället, jag är endast individen mot det nuvarande samhället. Jag är tvärtom individen för samhället, för det kommande samhället.”

Så sammanfattade Strindberg sin anarkistiska reformism.31

Han ville riva ner det gamla och bygga upp ett frihetligt och socialistiskt samhälle underifrån. Människorna ska sluta sig samman och besluta demokratiskt om sina angelägenheter. Tanken om att associera sig i kooperativ och i kommuner blir central. Dessa tankegångar utvecklade Strindberg bland annat i Likt och olikt i uppsatserna ”Om det allmänna missnöjet” och ”Nationalitet och svenskhet”.32 Genom egna beslut ska också kommunerna fritt kunna sammansluta sig. I Strindbergs nya samhälle grundat på självhjälp – tron på den egna kraften och de mångas styrka – självstyrelse och hushållning med naturresurser har kooperationen en given plats.33

För Strindberg skulle den politiska teorin också vara en levande verklighet. Därför var han angelägen om att peka på förverkligade utopier och praktiska lösningar som kunde förvandla samhället. Schweiz blev för honom en förebild där medborgarnas självstyre skapade välfärd. Också den anarkistiskt inspirerade Pariskommunen och ett antal kooperativa experiment med ursprung hos de utopiska socialisterna passade in i hans praxisnära syn på politiken.

Det Strindbergs alter ego Johan kallar ”privatsocialism” (se ovan) är den kooperativa modellen. När Strindberg framhåller att socialismen har sin grund i egoismen beskriver han också de kooperativa principerna: ”Genom anslutning av allas enskilda intressen i association kommer det enskilda intresset att tillgodoses mer än förut och därmed allas.”34 På så sätt uppnår vi det ”välförstådda intresset”, en upplysningsidé som vi idag skulle uttrycka som samhällsintresset eller det allmännyttiga intresset.

Dagens kooperativa modell är inte annorlunda. För att tillgodose sina egna behov skapar människorna ett företagande som förenar medlems- och samhällsnytta, Det handlar om gemensamt ägda och lokalt förankrade företag för att kunna konkurrera på marknaden, för att bryta monopol, för att skapa jobb, för att ordna bostäder, för att organisera den sociala tryggheten. Kooperationen grundar sig på samarbete mellan människor och samarbete mellan företag. De kooperativa företagen är demokratiska och styrs av medlemmarna – en medlem, en röst. De har långsiktiga mål där medlemmarnas ekonomiska och samhälleliga intressen – inte vinsten – kommer i första rummet. Eventuella vinster återinvesteras och/eller delas ut till medlemmarna. De kooperativa företagen samarbetar ofta sinsemellan i federationer eller på annat sätt för att kunna hävda sig i konkurrensen.35

I den kooperativa teorin och praktiken brukar man vanligen klassificera det kooperativa företaget efter den nytta medlemmarna/ägarna har av kooperativet. Det finns två huvudgrupper av medlemmar: Konsumenter (som också omfattar bostadsrättsinnehavare) och producenter (vilket kan vara bönder, hantverkare/småföretag eller arbetare). I den kooperativa bankrörelsen är huvudägarna antingen låntagare eller sparare (och kan vara både konsumenter och producenter). Men det finns också blandformer i den kooperativa företagsvärlden, dvs olika slags medlemsintressen kan vara företrädda.

Agrarsocialismen gav nobelpris

Strindberg var kritisk till industrisamhället och ideologiskt hatade han storstaden. Småbonden – inte fabriksarbetaren – var enligt honom den nyttigaste samhällsmedlemmen. Han var inte ensam socialist om detta synsätt. Många franska socialister hade stor förståelse för bönder och hantverkare, där ”egendomen och arbetet fanns i samma hand.” Dock inte Malon som ansåg att den självägande bonden var en ”lögnaktig sägen”. För de tyska socialisterna handlade det om att egendom och kapitalism måste bekämpas i alla former och förklädnader. Detta underbyggde Strindbergs kritik mot de tyskinspirerade svenska socialisterna, inte minst Branting som han kallade ”socialistautomat och dogmatiker”.36

Strindberg förespråkade emellertid både privat och kollektivt ägande. Det privata ägandet handlar om småbruket som han ansåg vara mera effektivt än det stora jordbruket. Också i Strindbergs bondeidealistiska samhälle finns kooperativa inslag. Vi har ovan citerat hans positiva inställning till att bönderna samverkar i kooperativa produktionsföreningar och lantbruksassociationer. Sammanslutningen av enskilda producenter – kooperationen – är ju ett sätt att nå den större skala som möjliggör konkurrens med storjordbruket. Det gemensamma ägandet av jorden i form av allmänningar och den direkta demokratin var hörnstenar i Strindbergs framtida samhälle. Han hänvisade till existerande schweiziska förebilder.37

Strindbergs tes står sig än i dag. Samhällsvetenskaplig teori och konkreta exempel på denna modell för gemensam styrning av naturresurser resulterade i Elinor Ostroms nobelpris i ekonomi år 2009. Hennes slutsats är att en rättvis fördelning och varaktig tillgång av gemensamma naturresurser grundar sig på tillit och samarbete. För att åstadkomma detta verkar självförvaltade kollektiva organisationer fungera bäst. Därför avvisar Ostrom både statlig kontroll och enskilda privata initiativ.38

Familistären i Guise – det arbetarstyrda samhället39

Hösten år 1885 besökte Strindberg Familistären i Guise, ett arbetarägt ”samhällskooperativ” i norra Frankrike. Familistären var ett förhållandevis stort företag, för att vara ett arbetskooperativ mycket stort. Vid Strindbergs besök var antalet medarbetare ungefär 1 400. I de bostäder som tillhörde kooperativet bodde då 1 300 personer.40

Familistären hade grundats år 1859 av socialreformatorn Jean Baptiste André Godin. Godin investerade den förmögenhet han tjänat på spisar och kaminer för att bygga ett mönstersamhälle. Från början ville han skapa en balans mellan arbete och kapital vilket konkret innebar att arbetarna skulle ha del i vinsten. Enligt Godin var den sociala freden och den individuella friheten – inte revolutionen – oundgängliga för människans lycka. Socialism ska inte vara en teori utan en aktionsvetenskap.

Från och med år 1880 organiserades verksamheten som ett kooperativt företag: L’Association coopérative du Capital et du Travail. (Kooperativ kapital- och arbetsförening.) Formen och namnet är viktigt för att visa på att det handlade om som Strindberg skriver: ”Där kapital och arbete knutit sitt äkta förbund”. Kapitalet behövs men det är arbetarna som äger och bestämmer över dess användning. Arbetarna stod som ägare till fastigheter och fabriker. Besluten i kooperativet var förbehållna de arbetare som arbetat minst fem år i företaget. Denna begränsning av ägandet skulle kunna kritiseras. Edqvist och många andra gör det. Men det är en ordning som åter finns i många arbetskooperativ även i dag. För att bli fullvärdig medlem måste arbetaren både vara skicklig i sitt arbete och kunna styra sitt företag. Det krävs en lärotid. Att alla skulle delta i utbildning för egenmakt och självförverkligande så att arbetarnas självförvaltning kunde bli verklighet var emellertid en central del av Godins filosofi.

Hjärtat i Godins skapelse var gjuteriet och emaljverkstaden. Det var produktionen här som skapade de grundläggande ekonomiska förutsättningarna för det samhällskooperativa företaget. I ”socialpalatset” organiserades boendet kollektivt med storkök, gemensamma matsalar, daghem och skola. På området fanns också den kooperativa butiken, teater, simbassäng, trädgård och odlingslotter. För den sociala tryggheten svarade en sjuk- och pensionskassa. För dem som hade de allra största behoven fanns en särskild nödhjälpskassa.

I familistären kan man spåra en påverkan från den utopiske socialisten Charles Fourier särskilt när det gäller arkitekturen. Men Godin gick sina egna vägar. Enligt Jean Francois Draperis grundliga och välinformerade bok om Godin ska denne ses som en vetenskapsman som sysslade med praktiska experiment.

Genom den mångfunktionella struktur som Godin skapade blev familistären en föregångare till den sociala ekonomin.41 Man var medlem allt efter sina intressen; som arbetare, brukare, konsument, hyresgäst och försäkringstagare.

Strindbergs entusiasm

Redan innan sitt besök hade Strindberg skrivit om den i novellen ”Nybyggnad” i Utopier i verkligheten. Han var mycket välbekant med den. Han till och med prenumererade på familistärens tidning Le Devoir. I Malons Revue Socialiste nämndes den flera gånger under 1885 och dess grundare skrev där regelbundet.

Huvudpersonen i novellen, Blanche Chappuis, kommer som bruksläkare till Guise. Hon har bakom sig kampen för frigörelse från familj, i undervisning och i yrkesliv. Hennes kärlek, anarkisten Emile, tvingas lämna henne. I familistärens gemenskap finner hon sin plats och kan återförenas med sin Emile. Enligt Edqvist får Strindbergs reformistiska samhällsutopi sitt starkaste uttryck i Nybyggnad/Utopier i verkligheten.”42 Aldrig har du skrivit något mer gagnande för utveckling mot socialismen”, tyckte Verner von Heidenstam efter att ha läst.43

Strindberg skrev om familistären i ett för den europeiska arbetarrörelsen kritiskt ögonblick. Förhoppningarna om det framtida socialistiska samhället hade tonats ner. Utopierna hade svårt att hävda sig. Arbetaruppror hade slagits ner. Reaktionen bredde ut sig. Lagstiftningen inskränkte arbetarnas fri- och rättigheter. Arbetarrörelsen höll på att splittra sig i olika riktningar; den blev marxistisk, anarkistisk, reformistisk, kristen eller liberal.

Strindberg ansåg att tvivlen på den socialistiska modellen kunde undanröjas om man visade fram positiva experiment ur ”en naken verklighet” i stället ”för att fara med utopier och fantasterier”. Han ansåg det som ”en plikt att för en gångs skull uppsöka några av de redan realiserade utopierna”.44 Att Strindberg var entusiastisk inför familistären i Guise framgår av flera av hans brev från 1885. ”Familistären är kolossal” skrev han till von Heidenstam och fortsatte ”Gör en bondfamilistère åt gubbarna och gör dem delägare i vinsten, ej ägare av din egendom”45 Men han litade inte alltid på att mottagarna skulle tro honom. Till Albert Bonnier skrev han ”Utopin Godin är ingen utopi utan finns i Frankrike på angiven ort!”.46 Och till Edvard Brandes: ”Du vet väl att Familistèren i Guise existerar.”47

Strindberg såg i familistären embryot till ett nytt samhälle, en realiserad socialistisk utopi grundad på gemensamt ägande, social rättvisa, individuell frihet och jämställdhet mellan könen. Det är ”tillsvidare en oas i öknen, en övergångsform om den ock under de nuvarande oreglerade förhållanden den fullkomligaste organisationen för ett litet arbetaresamhälle”.48

Efter besöket skrev han fyra resebrev till danska Politiken. Det var hans vän, Edvard Brandes som nyligen grundat tidningen som tog in dem och finansierade resan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vill däremot inte publicera dem. Brandes hjälpte också till med danska utgåvan av ”Utopier i verkligheten”.

Strindberg uppmanade sin vän och mecenat Theodor Frölander att översätta både Godins skrift ”Solutions sociales” och tidningen Le Devoir.49 Han ville själv anlägga en mindre agrarsocialistisk konstnärs- och författarfamilistär utanför Helsingborg, ett slags svenskt Grez sur Loing. Han tyckte att Bonnier skulle finansiera experimentet, ett enkelt hus med en hushållerska.50 I samma anda ville han skapa ett kooperativt författar-/förläggarbolag efter den modell som Zola och Maupassant etablerat i Frankrike. Bakom förslaget fanns också tanken om att sätta press på Bonnier.51

Trots sin entusiasm noterade Strindberg att de negativa konsekvenserna av industrisamhället också syntes i Guise. Han var kritisk mot långa arbetsdagar, låga löner och att man tillverkade lyxvaror för överklassen under dåliga arbetsvillkor. Särskilt i emaljeringen var den blytunga arbetsmiljön livshotande.

Enligt Jean Francois Draperi låg lönerna i familistären något över det franska genomsnittet. Till lönen kom också för de allra flesta arbetarna utdelning av kapital. Dessutom fanns flera andra generella förmåner som kunde hänföras till den kooperativa organisationen. Hyran för en lägenhet med två rum uppgick till ungefär 10 procent av lönen. I den kooperativa butiken kunde man handla sina varor till lägre priser, de sociala försäkringskassorna täckte alla och barnen kunde gå i skola.

Parentetiskt kan nämnas att Godin sedan 1850-talet var Swedenborgare och spiritist. Jag tror att Godin och Strindberg under sina samtal också kom in på detta ämne. Bara det enkla faktum att både Strindberg och Swedenborg kom från Sverige talar för detta. Strindberg hade redan då kommit i kontakt med spritismen och Swedenborg.

1900-talet – Vad hände med Strindbergs utopi

Familistären var en vallfartsort för den tidens ledande kooperatörer. Den fortsatte att vara så under lång tid framåt. När Internationella Kooperativa Alliansen (ICA) år 1937 höll sin kongress i Paris besökte delegaterna Guise. Som kooperativ överlevde företaget fram till år 1968. Som mest, år 1929, fanns 2 200 medarbetare. I dag är socialpalatset och några andra byggnader ett historiskt minnesmärke över fransk kooperation. Gjuteriet, som fortfarande är i gång, är i dag privatägt.

I den kooperativa historien har Familistären en självklar plats. Den blev en viktig symbol för arbetskooperationen och användes som exempel för att denna del av kooperationen skulle få samma status som konsumentkooperationen. De av arbetarna ägda produktionsföreningarna skulle likställas med de av konsumenterna, huvudsakligen också arbetare, ägda konsumentföreningarna. Men så blev det inte. Vid den Internationella Kooperativa Alliansens första kongress år 1896 dominerade konsumentkooperationen. Vid kongressen år 1904 tog ICA definitivt ställning för konsumentkooperationen. Man stängde dörren för arbetarnas, hantverkarnas och böndernas produktionsföreningar. Det för oss svenskar mera kända konsumentkooperativa Rochdale segrade över det arbetskooperativa Guise. Konsumentkooperationen blev en slags tredje gren inom arbetarrörelsen, vid sidan om den politiska och fackliga.

Den svenska kooperationen, som 1899 bildat Kooperativa förbundet följde inte helt ICAs påbud. KF var öppet för arbetskooperativ fram till 1914.52 KF:s två första sekreterare Halfred von Koch och Martin Sundell argumenterade för produktionskooperativen inom ramen för ett sammanhållet kooperativt samhällssystem under organisationens första år. Inom KF var emellertid åsikterna delade.

Kanske fanns Strindbergs utopiska tankar med fortfarande, särskilt när det gällde von Koch. Denne hade tagit initiativet till att bilda KF och deltog vid de internationella kongresserna. Han hade god kunskap om familistären. KF publicerade år 1905 en skrift om familistären i Guise. Författare var von Kochs hustru.53 Von Koch var också en framträdande socialpolitiker på sin tid. Han engagerade sig mycket i bostadsfrågorna, som ju var en viktig kooperativ del inom familistären. KF tog efterhand alltmer avstånd från arbetskooperationen. Den nye sekreteraren, Anders Örne, som kom från det socialdemokratiska partiet, beskrev arbetskooperationen som ”småborgerlig” precis som Marx. Medan konsumentkooperationen tillvaratar samhällsintresset är arbetskooperationen enbart ett särintresse. Alla människor är konsumenter och produktionen skulle bara ske i konsumentkooperationens regi.

Arbetarnas intressen i de kooperativa företagen skulle företrädas genom de fackliga organisationerna. De skulle inte ha särskilda villkor, till exempel vinstandelar. Örnes argument förstärktes av att arbetskooperativen hade svårt att klara sig ekonomiskt. Ett alternativ för dem blev att öppna sitt ägande till konsumtionsföreningar som köpte deras varor för att så småningom bli helt konsumentägda, en intressant blandkooperativ modell sett även med dagens ögon.

Socialdemokratin hade en mycket ambivalent hållning till kooperationen. Ibland direkt avvisande. Denna var liberal och kapitalistisk ansåg Branting i en ledare i Arbetet år 1891 och kunde inte lösa den sociala frågan. I slutändan skulle staten förvalta, äga och kontrollera produktionen.54 Axel Danielsson och andra var mera positivt inställda åtminstone till konsumentföreningarna. Ändå kunde Branting i en recension av Strindbergs samlade skrifter som kommit ut i slutet av år 1901 skriva så här: ”Det är den gamle Strindberg, revolutionären, genombrottsmannen, nydanaren av vår litteratur som träder oss till mötes … I Utopier i verkligheten i vilken Strindbergs genius på själva höjden av sin revolutionära kraft, liksom vilar ut i blida, ljusa bilder. Aldrig är socialismen så nära som här, alltid ska arbetarklassen bland sina litterära reliker bevara dess siareblickar in i en bättre framtid”.55

Det socialdemokratiska tvivlet förstärktes av att Kooperativa Förbundet bildades av huvudsakligen arbetarliberaler och av att kooperationen stöddes av både anarkister och de två socialistiska ungdomsförbunden – ungsocialister och ungdemokrater – som i kooperationen såg en strategi till frigörelse. Den grundläggande skiljelinjen inom den socialistiska arbetarrörelsen gick mellan dem som förordade en centralisering och statssocialism och dem som förordade ett kooperativt samhällssystem med decentralisering och självansvar.56

Trots skepsisen antog socialdemokratin vid 1907 års kongress ett program som dels gav stöd till konsumentkooperationen dels förordade kooperativa lösningar för småbrukare och lantarbetare. Den huvudsakliga grunden till denna politiska linje var emellertid att kooperationen tillät drift i större skala, vilket ledde till att man kunde producera och distribuera varor mera rationellt. Genom beslutet hoppades man på politiskt stöd från bönder och ekonomiskt stöd från konsumentkooperationen. Arbetskooperationen hade glömts.

Under denna tid söker sig Strindberg tillbaka till sina radikala rötter från 80-talet. Den anarkistiska reformismen uttryckt i kooperativa termer verkar emellertid inte finnas längre. Däremot har han kvar en decentraliserad och antistatlig samhällssyn.57

På längre sikt är det enda som lever kvar i Sverige av Strindbergs utopier Familistärens kollektiva boendeform. Den har flera gånger använts som en förebild i den svenska bostadsdebatten och bostadskooperationen har uppmanats att använda sig av den.58 Det finns också exempel på bostadsrättsföreningar som när de bildades till och med hänvisade till Strindberg såsom Lärarinnehemmet i Bromma.59 Det gjorde man inte när det kooperativa Författarförlaget grundades. Men motivet var detsamma som Strindbergs. Nämligen att skapa ett eget författarägt alternativ till de traditionella bokförlagen.

Den kooperativa tanken finns kvar. Men att Strindberg en gång var en stor anhängare av kooperation minns ingen.


Fotnoter

  1. Tjänstekvinnans son i avsnittet ”Författaren” s 225-227. August Strindbergs Samlade Verk (SV) 20. Norstedts förlag. Johan är August Strindberg, X är Verner von Heidenstam.
  2. August Bebel var en marxistiskt orienterad tysk socialdemokratisk ledare kritiserad av Strindberg pga sin positiva feministiska inställning.
  3. Samtal med Sven-Gustaf Edqvist.
  4. Stellan Ahlström ”Strindbergs erövring av Paris” Almqvist & Wiksell 1956. Allan Hagsten ”Den unge Strindberg I-II” diskurs 9 i del II som handlar om Strindbergs socialism. Skånska Centraltryckeriet 1951.
  5. Exempelvis Likt och olikt, Lilla katekesen för underklassen (SV 17), Kvarstadsresan (SV 18) Utopier i verkligheten (SV 19) och Tjänstekvinnans son (SV 20) alla Norstedts förlag samt Strindbergs brev från 1884-86 (utgivna av Torsten Eklund) Bonniers förlag.
  6. Tjänstekvinnans son i avsnittet ”Författaren” s 196 och 228.
  7. Lilla katekesen för underklassen s 164 i SV del 17.
  8. Resebreven kan läsas i Kvarstadsresan s 219-237 (SV 18).
  9. Se exempelvis Ahlström, s 67 ff.
  10. Edqvist s 249.
  11. 29 jan, 1885.
  12. Kvarstadsresan s 136.
  13. Edqvist s 253, 256, 263 och Tjänstekvinnans son ”Författaren” s 164.
  14. Hagsten, del II s 97 och 105.
  15. Herbert Tingsten, Socialdemokratins idéutveckling 1941.
  16. Tjänstekvinnans son ”Författaren” s 205–206.
  17. Se bl a Edqvist s 330.
  18. Elisabet Mattsson och Jan Olsson: Det mänskliga företagandet – om social ekonomi på 2000-talet. Premiss förlag, 2009, s 56.
  19. Uppgifterna kommer dels från Property is theft, en antologi om Pierre Joseph Proudhon. AK Press 2011 dels från Jacques Julliard: Les Gauches Franchaises. Flammarion 2012 särskilt sidorna 655 ff.
  20. I sin bok Filosofins elände. Svar på Eländets filosofi av herr Proudhon sablar Marx ner Proudhon totalt.
  21. Uppgifter om Malon i André Philip Les socialistes Seuil 1969 och i Ahlström a.a. s 73.
  22. Edqvist s 186.
  23. Edqvist s 76 ff.
  24. Edqvist s 252 ff och Julliard s 336 ff.
  25. Brev till Heidenstam 21 sep, 1885.
  26. Brev till Branting 24 jan, 1886.
  27. Se Revue Socialiste 1886 nr 21 sid 86. I varje nummer finns en sammanfattning av föreningens verksamhet.
  28. Först publicerad i L’Intransigeant, sedan i Revue Socialiste 1886 Se också Ahlström s 59.
  29. I brev till Branting 24 jan, 1886. Jag har inte hittat den, kanske blev den aldrig publicerad.
  30. Strindberg i ett icke medtaget förord till Tjänstekvinnans son. Edqvist s 227.
  31. Edqvist s 252.
  32. Likt och olikt s 72. Se också Ingrid Millbourn: SAPs jordbrukspolitik 1890-1920, Scandia.
  33. Ur förordet till Utopier i verkligheten. Se också Edqvist s 213 och 248.
  34. Mattsson/Olsson s 53 ff.
  35. Ahlström s 78–82.
  36. Edqvist
  37. Allmänningen som samhällsinstitution, Arkiv Förlag. Ostrom använder sig också av exemplet med av schweiziska alpbönders organisation i sin forskning.
  38. Uppgifterna om Familistären och Godin grundar sig huvudsakligen på Jean Francois Draperi Godin, Inventeur de Economie Sociale. Editions Repas, 2008.
  39. Siffror från 1885 är hämtade från artikel om familistären i Revue Socialiste1886 s 611.
  40. Social ekonomi finns i många skepnader men är en allmän benämning för kooperativt, socialt och ideellt företagande som grundar sig på de kooperativa principerna om demokrati, solidaritet, rättvisa och ansvar. Se exempelvis Mattsson/Olsson.
  41. Edqvist s 249.
  42. Se Brev 9 okt, 1885, fotnot 2.
  43. ”Familistären i Guise – Resebrev från August Strindberg”. s 219-37 i Kvarstadsresan mm. (SV 18)
  44. Brev den 9 okt, 1885.
  45. Brev den 2 jun, 1885.
  46. Brev den 20 sep, 1885.
  47. Se fotnot 44.
  48. Brev den 25 dec, 1885.
  49. Brev 10 nov, 1885. I Grez sur Loing bodde många av de svenska konstnärer och författare som vistas i Frankrike, även Strindberg i vissa perioder.
  50. Brev till Axel Strindberg 7 mar, 1886, och till Theodor Frölander 10 mar, 1886.
  51. Den svenska kooperationens historia kring sekelskiftet har på ett förtjänstfullt sätt skildrats av Ingrid Millbourn ”Kooperatismen – ett alternativ till kapitalism och socialdemokrati 1900-1920”, Scandia Tidskrift för historisk forskning, Lunds universitet 2008.
  52. Carola Sahl von Koch Familistären i Guise: Ett storindustriellt kooperativt företag. KF, 1905.
  53. Se Gunnar Wetterberg sid 41 ff i antologin Du äger! Du vinner! Du bestämmer! Ekerlids förlag, 2012.
  54. Brantings tal och skrifter, del XI sid 79. Tidens förlag, 1930.
  55. För en detaljerad analys se Ingrid Millbourn ”Rätt till maklighet – Om den svenska socialdemokratins lärprocess 1885-1902”. Symposion, 1990.
  56. Se Björn Meidal Från profet till folktribun: Strindberg och Strindbergsfejden 1910-12. Tidens förlag, 1982.
  57. Exempelvis Dick Urban Västbro ”Kollektivhusens historia”.
  58. Agneta Nordqvist.

  59. Strindberg – En kooperatör är utgiven av Svensk Kooperation.
    Författare: Jan Olsson.

    Citera oss gärna men ange källan.

    Om Jan Olsson

    Jan Olsson har haft flera uppdrag inom europeisk och svensk kooperation och social ekonomi. Han har ett särskilt intresse för utveckling av nytt kooperativt och socialt företagande, EUs regionalpolitik och den sociala dialogen. Jan är ordförande i REVES, ett europeiskt nätverk för samarbete mellan social ekonomi och kommuner. Han är styrelsemedlem i SEFEA, ett finansieringsinstitut för social ekonomi och fd vice ordförande i Cecop och Social Economy Europe. Han har även varit ledamot av EUs ekonomiska och sociala kommitté och EUs expertgrupp för socialt företagande. I Sverige var han ansvarig för europafrågor inom Kooperativa Institutet och vice ordförande i Coompanion under några år. Har skrivit ett par böcker om social ekonomi.