Vad är kärnan i den kooperativa idén? En både kontroversiell och omdiskuterad fråga.
Av Mats Wingborg
När kooperationen diskuteras i Sverige handlar det ofta om hur det går för de kooperativa företagen. Ett annat vanligt tema är hur de kooperativa företagen ska kunna få villkor som är likvärdiga med andra företag. I den här essän är perspektivet ett annat.
Utgångspunkten är något betydligt mer grundläggande, något som borde föregå de mer konkreta frågorna, nämligen vad som egentligen är poängen med kooperativ.
Eller uttryckt på ett annat sätt: I Sverige och i väldigt många länder i världen finns stora kooperativa sektorer. I dessa länder finns också många människor som är besjälade av kooperationen. Men existerar det verkligen goda argument för att vara entusiastisk för kooperationen? Och hur ser i sådana fall dessa argument ut?
De svar som jag i denna essä ger på dessa frågor är ytterst personliga. Det är mina funderingar kring kooperationen som är utgångspunkten. Ingen annan behöver ta ansvar för ståndpunkterna. Det är funderingar som vuxit fram i kölvattnet av ett stort kooperativt projekt som bedrivits i samverkan mellan Fremia och Arena Idé och som resulterat i tre studier om kooperativa företag i välfärdssektorn, den internationella kooperationen och de kooperativa idéerna i praktiken.
Dessa studier har jag författat tillsammans med Curt-Olof Mann. I denna essä driver jag alltså en rad olika teser. Men ambitionen är framför allt att stimulera fortsatt debatt – jag hoppas på reaktioner och mothugg. Samtidigt vill jag redan nu göra tydligt att det handlar om en principiell och ganska abstrakt diskussion om kooperation. Den som hoppas på konkreta tips om hur kooperationen ska utvecklas kommer garanterat att bli besviken.
För att undersöka grundvalen för kooperationen måste vi först och främst definiera vad kooperation är för något. Redan definitionen är emellertid komplicerad. Till att börja med kan uttrycket kooperation syfta på två olika företeelser, nämligen på den kooperativa idén och på kooperativa företag. Dessa två företeelser hänger förstås samman. De kooperativa företagen bör bedriva verksamhet i enlighet med en kooperativ idé, men företag och idé är inte samma sak. Här finns också en parallell till uttrycken kooperativister, personer som hyser förhoppningar till den kooperativa idén, och till kooperatörer, personer som driver kooperativa företag.
Vad är då kärnan i den kooperativa idén? Det är både en kontroversiell och omdiskuterad fråga. Den globala kooperativa rörelsen ICA (International Co-operative Alliance) har formulerat följande definition:
”Ett kooperativ är en association av personer som gått samman frivilligt för att tillgodose ekonomiska, sociala och kulturella behov och förhoppningar genom ett gemensamt ägt och demokratiskt kontrollerat företag.”(Fri tolkning från det engelska originalet.)
ICA:s definition ligger utan tvekan i linje med de kooperativa idealen, men den är både onödigt vag och missar en väsentlig egenskap hos de kooperativa företagen. Vagheten består i att den demokratiska kontrollen inte preciseras och det som saknas handlar om ägarnas närvaro i verksamheten, det vill säga ett typiskt kooperativt kännetecken.
Jag skulle i stället vilja hävda att den kooperativa idén består av två principer, en formell och en som handlar om ett ideal som bör upprätthållas. Den formella principen är att varje medlem ska ha en röst, om någon medlem har fler röster än en annan medlem är det inte ett kooperativ.
Den andra idén är att det ska finnas en närhet mellan ägande och de som driver verksamheten. Ju mer närvarande ägarna är desto bättre, helst ska ägarna vara aktiva i verksamheten. Detta i kontrast till de aktiebolag där ägandet och verksamheten är helt skilt åt och där ägarna ibland inte ens är medvetna om eller intresserade av vilken verksamhet som bedrivs.
Den formella kooperativa pincipen.
Den första principen är i en mening glasklar, antingen har varje medlem en röst eller så är röststyrkan ojämnt fördelad. Principen utgör ett demokratiskt ideal, men är samtidigt inte en garanti för att den mest demokratiska styrelseformen har uppnåtts.
Vi kan exempelvis tänka oss att fyra personer startar ett kooperativt vårdföretag. Varje medlem har en röst, men kooperativet har dessutom 200 anställda som inte är medlemmar i kooperativet och som därför inte har någon röst. Ja, verksamheten är kooperativ, men de anställda kan med visst fog vara missnöjda med maktfördelningen. Principen garanterar alltså ett visst mått av demokrati, men demokratin kan ofta utvecklas ytterligare.
Jordbrukskooperation är ett tydligt exempel på ägarnas närvaro i verksamheten.
Den andra principen är uppenbart vag. Hur närvarande och deltagande ska ägarna vara för att den kooperativa principen ska vara uppfylld? På den frågan finns inget bestämt svar, det viktiga är snarare kontrasten gentemot abstrakta ägare i aktiebolag.
Om vi analyserar företag som kallar sig för kooperativa kan vi sammanfattningsvis dra slutsatsen att vissa av dessa bedriver verksamheten i linje med de kooperativa idéerna, andra företag befinner sig i en gråzon där de kooperativa idéerna kan vara mer eller mindre tydliga. Inte minst finns stora variationer när det gäller ägarnas närvaro och deltagande.
Det vore emellertid poänglöst att på den grunden hävda att vissa företag inte är kooperativa. Definitionen ska inte användas som en lagbok. Ett skäl till detta är att alla kooperativa företag har en specifik utformning och tvingas till olika modifieringar för att kunna överleva på marknaden, en fråga som vi strax ska återkomma till.
Däremot existerar förstås företag som uppenbart inte är kooperativa. Men även dessa företag kan ibland ha vissa spår av kooperativa ideal, som en närhet mellan ägare och verksamhet, något som exempelvis också är vanligt i det som ibland kallas socialt företagande och i familjeföretag.
De kooperativa företagen
En annan skillnad mellan olika kooperativa företag är att motivet till att välja en kooperativ företagsform kan vara av olika karaktär. Några olika huvudmotiv kan skönjas:
Många kooperativa företag har bildats av rationella ekonomiska motiv. Det kan handla om att jordbrukare går samman för att starta en gemensam kvarn eller gemensamt äga kostsamma maskiner. Det kan också handla om hushåll som går samman för att få tillgång till fiberkabel eller kommunalt vatten. Eller om att medborgare går samman för att få tillgång till butiker med bra service och hyfsade priser.
Det typiska för det rationella motivet är att det inte hade varit möjligt för var och en ensam att få tillgång till den service som är möjlig att upprätta om era människor går samman.
En annan form av kooperativ rationalitet är att kooperativa företag bildas därför att det är en lämplig form för att rädda en verksamhet. Det finns många exempel på industriföretag som varit på väg att gå omkull, men tagits över av de anställda själva.
Likartade exempel är när medborgare på en ort går samman för att rädda en vårdcentral och tar över driften genom att bilda ett medborgarkooperativ. Denna typ av motiv har ofta en stark koppling till regionalpolitik. Utan den kooperativa lösningen skulle företag och service försvinna.
Ytterligare andra kooperativa företag har bildats av ideella skäl. Det handlar om människor som ser att den kooperativa formen bidrar till gemenskap och som värdesätter demokratiska beslutsformer. Det kan också handla om att det är viktigt för dem som startar företaget att alla ska ha samma inflytande och att den principen inte ska kunna upphävas. Ett annat sätt att beskriva detta motiv är att den kooperativa idén haft en avgörande betydelse för att bilda ett kooperativt företag.
Demokratiska beslutsformer är en drivkraft för många som startar kooperativa företag.
Det skulle emellertid vara poänglöst att kategorisera kooperativa företag efter dessa olika motiv. I realiteten finns ofta en blandning av olika motiv, även om det vanligen är ett av motiven som dominerar i samband med att kooperativet bildas.
Vidare kan motiven för att fortsätta att driva ett företag i kooperativ form variera över tiden. Den kooperativa formen kan vara lämplig för att rädda en verksamhet, men efter en tid kanske det är den ekonomiska rationaliteten eller de ideella motiven som är viktigast för att upprätthålla entusiasmen för den kooperativa formen. De olika motiven hänger också samman med vilken ägarstruktur som är mest lämplig. När arbetstagare tar över en fabrik blir formen ofta arbetstagarkooperativ, medan föräldrar som vill starta en förskola för det mesta väljer att låta det bli ett brukarkooperativ.
De existerande kooperativa företagen kan även delas upp på andra sätt. En vanlig uppdelning är mellan den äldre kooperationen och nykooperationen. I Sverige består de äldre kooperativa företagen till stora delar av konsumentkooperation, bostadskooperation och jordbrukskooperation medan de nykooperativa företagen ofta är arbetstagarkooperativ.
Olika motiv för att bilda kooperativa företag
Därmed har vi tagit steget från att betrakta den kooperativa idén till de kooperativa företagen. Kooperativa företag är emellertid långt ifrån någon enhetlig grupp.
Om vi betraktar existerande kooperativa företag kan vi till att börja med konstatera att kooperativ inte är en juridisk form. I Sverige är kooperativa företag ofta ekonomiska föreningar, men kan också ha andra juridiska former. Så ser det ut i de esta andra länder. Inget EU-land har exempelvis någon specifik kooperativ lagstiftning.
Ett kännetecken på ett kooperativt företag är att det är medlemsägt och där varje medlem har samma inflytande. Samtidigt skiljer sig de kooperativa företagen åt när det gäller vilka som kan bli medlemmar. Ett kooperativt företag kan vara konsumentkooperativt, brukarkooperativt, medborgarkooperativt, arbetstagarkooperativt, producentkooperativt (där medlemmarna kan vara företag som i sig inte är kooperativa) eller hybridkooperativt och består av blandningar av några av formerna. Dessa olika ägarstrukturer sätter i hög grad sin prägel på de kooperativa företagen. Ett konsumentkooperativ är exempelvis något helt annat än ett arbetstagarkooperativ.
Poängen med att analysera olika former av kooperativa företag
Vad finns då för argument för att det är bra att driva företag i kooperativ form? Ja, argumenten har skymtat redan när vi analyserat den kooperativa idén och motiven till att bilda kooperativa företag. Grovt sett kan vi säga att det finns tre former av huvudargument.
- Det första argumentet är att kooperativ har en mer långsiktig och hållbar struktur än många andra företag som verkar på en marknad. I dag är det vanligt att ägarna befinner sig långt från verksamheten och endast styr företagen med motivet att pressa upp vinsten. Inte sällan är ägares motiv att pressa upp priset för att sedan kunna sälja företaget till ett bra pris. Sådana syften finns inte hos kooperativa företag. Tanken med kooperativ är snarare att långsiktigt tillgodose medlemmarnas behov och ekonomiska intressen. Den kooperativa företagsidén ligger därför i linje med andra strävanden för långsiktighet och hållbarhet, som strategier för att skydda miljön och kulturarv.
- Det andra argumentet är att kooperativa företag främjar sammanhållning och gemenskap i arbetet, just på grund av närheten mellan ägare och verksamhet. Denna sammanhållning och gemenskap har ett egenvärde, men kan också ha goda konsekvenser för verksamheten. Däribland genom att medarbetare blir engagerade i verksamheten. Flera studier visar också att kooperativa företag ofta är effektiva och att de som verkar i företagen ofta känner större arbetsglädje än medarbetare och anställda i andra företag. Allra tydligast är förmodligen sambandet mellan den kooperativa ägarformen och gemenskapen i arbetet i arbetstagarkooperativ, men även andra former av kooperativ har förmodligen en positiv inverkan på gemenskapen, framför allt i kontrast till ägare som inte bryr sig om innehållet i verksamheten utan enbart är intresserade av högsta möjliga avkastning, inte sällan med syftet att kunna sälja företaget vidare.
- Det tredje argumentet är att kooperativ har en demokratisk struktur och att demokrati har ett egenvärde. Demokrati behöver inte motiveras med att beslutsformen leder till goda konsekvenser. Här kan en parallell dras till den nationella nivån. Att stater har en demokratisk struktur har ett värde i sig oavsett konsekvenser. Vi skulle inte acceptera att demokratin upphävs även om mycket tydde på att diktatur skulle förbättra den ekonomiska tillväxten. Att företag har en demokratisk struktur har alltså ett värde oberoende av effektiviteten (även om effektivitet är nödvändig för att företaget ska överleva). Därtill kan tillfogas att de demokratiska inslagen också har ett instrumentellt värde – men då är vi tillbaka till argumenten att kooperativt ägande främjar hållbarhet, långsiktighet och gemenskap i arbetet.
Argument för kooperation
Poängen med att dela upp kooperativa företag efter vilka som är medlemmar (brukare, medborgare, konsumenter etc), utifrån vilka motiv de bildats (ekonomisk rationalitet, ideellt engagemang, för att rädda verksamheter) och utifrån när de kooperativa företagen bildats (äldre kooperation och nykooperation) är att understryka att kooperativa företag inte är en enhetlig grupp. Alla dessa aspekter påverkar i hög grad de kooperativa företagens verksamhet och sätter också sin prägel på kultur och engagemanget inom de kooperativa företagen. Olikheterna är alltså stora, men det finns också något som förenar, nämligen den kooperativa idén, även om den är vag och kan tolkas på delvis olika sätt.
De kooperativa företagen är vidare affärsdrivande företag. De kooperativa företagen måste framgångsrikt sälja varor och tjänster för att överleva eller erbjuda medlemmarna en service som de annars inte skulle klara sig utan. Hur det kooperativa företaget klarar sig på marknaden sätter förstås också sin prägel på verksamheten. De kooperativa idealen kan vara hur ståtliga som helst, men överlever inte verksamheten ekonomiskt går det kooperativa företaget under.
Argumenten för kooperation leder till ett stöd för socialt företagande
Argumenten för kooperation har både hållbarhet och relevans, men argumenten leder också vidare till något som kanske inte alla entusiaster för kooperation applåderar åt. Om det är något positivt med ett företagande som är hållbart, långsiktigt, bidrar till gemenskap, har en närhet mellan ägare och utförare och bedrivs efter demokratiska principer, då är det rimligen också något positivt med en verksamhet som delvis men inte fullt upp uppfyller detta. Eller med andra ord, socialt företagande som inte är kooperativt men har drag av kooperation, är också något positivt. Ett försvar för kooperation leder med andra ord oundvikligen över till ett försvar av en vidare idé om socialt företagande.
Det kan alltså finnas sociala företag som inte är kooperativa men som delvis efterlever den kooperativa idén. Det kan också finnas företag som varit kooperativa, men som fjärmat sig från den kooperativa idén, ibland på ett rimligt sätt och ibland på ett sätt som kan kritiseras (utan att för den skulle hävda att företagen inte längre är kooperativa).
Mot denna bakgrund går det att ställa frågan om det över huvud taget är någon poäng med att hålla fram kooperation, varför inte enbart betona företag som bedrivs hållbart, långsiktigt, demokratiskt och bidrar till att skapa gemenskap etc? Ett svar är att uttrycket kooperation är historiskt viktigt, det symboliserar ett socialt och politiskt arv som inte borde få gå till spillo. Ett annat skäl för att slå vakt om ordet kooperation är att det alternativa uttrycket socialt företagande är långt mer vagt och urvattnat än ordet kooperation. Skulle socialt företagande bli det ledande honnörsordet, då skulle vi vara på glid utför. Vi ser redan nu att nästan allting kan definieras som goda sociala företag. Även den kooperativa definitionen är vag, men ändå mer innehållsrik än uttrycket socialt företagande.
Den lilla och den stora kooperativa entusiasmen
Även om komplikationerna är många blir slutsatsen till sist att det finns goda skäl att vara entusiastisk både för den kooperativa idén och för kooperativa företag. Men den entusiasmen kan leda fram till två ganska olika slutsatser, som möjligen kan beskrivas som den lilla entusiasmen och den stora entusiasmen.
Kooperationens entusiasm.
Den lilla entusiasmen utgår från en konkret verksamhet, en fabrik, en butikskedja, ett äldreboende etc. Den kooperativa entusiasten menar att det finns goda skäl för att just denna verksamhet bör bedrivas i kooperativ form. För det mesta handlar förslaget om en speciell form av kooperativ, exempelvis brukarkooperativ eller arbetstagarkooperativ. Den lilla entusiasmen går alltså ut på att en viss specifik verksamhet bör bedrivas i en specifik kooperativ form. Den är därför helt förenlig med uppfattningen att annan verksamhet kanske bäst bedrivs i en annan form än den kooperativa.
Den stora kooperativa entusiasmen utgår från ett samhällsperspektiv. Där är tanken att det vore till godo för hela samhället om er verksamheter bedrevs i kooperativ form.
Argumenten är återigen att detta skulle gynna hållbarhet, långsiktighet, bidra till gemenskap och stärka de demokratiska inslagen. Den stora entusiasmen handlar alltså inte om att kooperation är ett bra alternativ för en konkret verksamhet, utan att konsekvenserna för samhället skulle bli goda om kooperativa sektorn blev större.
Bland dagens kooperativister och kooperatörer är den lilla entusiasmen vanlig, men en mer modig kooperativ rörelse borde lyfta frågan och även hålla fram kooperation som ett positivt samhällsfenomen, det vill säga hålla fram den stora entusiasmen.
