Konsument­kooperationens resa över tid och rum

Av Katarina Friberg och Bengt U Strömberg.

Hämtat från boken »Civilsamhället i det transnationella rummet«. (Filip Wijkström, Marta Reuter och Abbas Emami.)

Om författarna

Katarina Friberg disputerade 2005 på en avhandling som handlade om konsumentkooperativ organisationsutveckling i Sverige samt Storbritannien och är idag verksam som forskare vid Stockholm Center for Civil Society Studies vid Handelshögskolan i Stockholm, i ett projekt finansierat av Allmänna Arvsfonden. Katarina har även studerat rättvis handel och stadsutveckling. Sedan 2013 medverkar hon i projektet »Det civila samhällets moraliska ekonomi: en historia om livsmedelsnödhjälpen« som finansieras av Vetenskapsrådet. Inom ramen för detta projekt skriver hon om koordineringen av de frivilliga hjälporganisationernas vid andra världskrigets slut.

Bengt U Strömberg anställdes 1974 på Kooperativa Förbundets tidning Kooperatören som samhällsekonomisk reporter och blev 1980 tidningens chefredaktör. Under perioden 1988 till 2005 var han verksam som assistent och konsumentkooperativ expert i VD:s kansli på KF. Till förbundets 100-årsjubileum 1999 skrev han, tillsammans med Eric Giertz, boken »Samverkan till egen nytta om konsumentkooperativ idé och verklighet i Sverige«. Han har tidigare skrivit om KF Sparkassa 100 år samt dokumenterat varumärket Änglamarks 25-åriga historia.


Den etablerade konsumentkooperationen – Kooperativa Förbundet – är en del av det svenska föreningslivet med många miljoner medlemmar och en ekonomi som omsätter miljardbelopp. Organisationens tillkomst är, som detta kapitel visar, resultatet av en omfattande idéimport där kooperationens tidiga ideologer och visionärer bar hem och propagerade för kooperativa idéer och modeller från andra länder i Europa. Organisationens idémässiga bas fortsätter att utvecklas och inspiration hämtas även fortsatt i det transnationella rummet, samtidigt som det svenska sammanhanget i vilket organisationen har kommit att bäddas in under 1990-talet både öppnar och stänger vägarna framåt.


Vävare, återbäring och MedMera-kort

»Alla, som närmare studerat kooperationen, äro ense om, att den viktigaste av alla de regler, Rochdalevävarna uppställde, var den som bestämde, att överskottet skulle fördelas i förhållande till varje medlems inköp. Såsom vi strax skola se, bildar denna regel skiljegränsen mellan den kooperativa och den kapitalistiska formen för ekonomisk verksamhet och är på samma gång rörelsens viktigaste psykologiska drivkraft.«

Ovanstående ord skrev Anders Örne, organisationschef i Kooperativa Förbundet (KF), när han 1919 sammanfattade den svenska konsumentkooperationens kooperativa program i sju grundsatser (Örne 1919:22). Örne var – tillsammans med andra ledande företrädare för detta förbund – vid denna tid tongivande i den svenska idédebatten om vad kooperation var och borde vara. För honom var det givet att just konsumentkooperationen var överlägsen alla andra former av samverkan.

Anders Örne

Anders Örne, 1881–1956.

Då Örne även var medlem av den Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) och presenterade samma program vid deras kongress 1921, gav svenskens tolkningar av kooperativa principer genljud även internationellt. Örnes grundsatser var dock inte påfunna av honom själv utan baserade sig på en av de mest välkända modellerna för att bedriva kooperativ verksamhet – Rochdalemodellen – som allt sedan mitten av 1800-talet hade spritts och tolkats världen över (Hilson 2011; Friberg 2010; 2017).

Av alla regler som borde styra ett kooperativ valde Örne ut den princip som handlar om fördelningen av överskott i förhållande till varje medlems inköp som den allra viktigaste, en princip som kanske är mer känd under beteckningen återbäring. Kvittoräknande och besluten om vad ens samlade återbäring skulle användas till lever ännu som starka minnen hos många.

Några av oss tittar på poängen vi idag får på vårt MedMera-kort och undrar kanske över kopplingen till den summa pengar som återbäringen tidigare innebar. Vad vi i vardagen inte så ofta tänker på är hur återbäringen både har speglat och format en kooperativ ekonomi. Denna återbäring var ett slags ryggrad i ett ekonomiskt system, som liksom det kapitalistiska systemet föddes i och med att marknadsekonomin utvecklades under 1800-talet. Det var dock ett system som i grunden utmanade det kapitalistiska sättet att tänka och handla.

Det är den kooperativa idén, eller snarare kanske de kooperativa idéerna, såsom de kom att diskuteras och ta sig uttryck under 1800-talet, som vi ska fånga upp och följa i denna text. Historien börjar i ett europeiskt sammanhang och snävar sedan in på hur idén om kooperation mottogs och tolkades i Sverige.

Texten är uppdelad i tre avsnitt. I första delen tecknas en bild av hur den kooperativa idén utvecklades i först ett engelskt sammanhang och därefter i Tyskland, varefter även en kooperativ modell från Belgien beskrivs, då det var ifrån dessa tre geografiska områden som olika svenska förespråkare för kooperation hämtade sin inspiration.

Andra delen handlar om hur den kooperativa idén tolkades i Sverige under 1890-talet, ett årtionde som blev betydelsefullt för kooperationens spridning och organisering i en nationell rörelse, samt från mitten av 1910-talet till början av 1920-talet då en konstitutionell förändring av det nationella förbundet genomfördes. Frågorna som ställs i detta avsnitt är: Vad kom att påverka hur de svenska kooperatörerna använde sig av och talade om kooperation och hur materialiserades idén, det vill säga hur tog sig den kooperativa praktiken uttryck i Sverige?

Slutligen, i kapitlets tredje del, betraktar vi hur just relationen mellan kooperation som idé och kooperation som praktik kom att utveckla sig. I denna avslutande betraktelse är det en speciell tangent vi undersöker – den som handlar om processen där föreställningen om medlemmarna som ägare omvandlades till föreställningen om medlemmarna som konsumenter och vad detta kom att innebära för just den svenska konsumentkooperationens verksamhetsinriktning och samhällsroll. Vi börjar vår resa i det europeiska sammanhang där de kooperativa idéerna först utvecklades.

Samhällsomvandling och ekonomins transformation

Omvandlingarna av europeiska och nordatlantiska samhällen under 1800-talet innebar en dragkamp – både idémässigt och i praktiken – mellan gamla sätt för människor att organisera sin hushållning och nya sätt att delta ekonomiskt i samhället. Den stora omvandlingen, som Karl Polanyi (1944) har beskrivit den, intensifierades under andra halvan av århundradet och alla de länder där näringsfrihet hade inrättats och industriell produktion börjat ta form, omvandlades till mer eller mindre renodlade kapitalistiska samhällen. Utvecklingen var dock inte enkelriktad utan en organisering kring vad som har kommit att kallas behovsekonomi – familjehushållning fast mer storskaligt – skedde parallellt, och i detta sammanhang var den kooperativa rörelsen drivande. För att förstå hur den kooperativa idén utvecklades och spreds måste man veta något om människornas levnadsvillkor och de lösningar de hittade för att klara av de omtumlande samhällsförändringarna.

Upprepad missväxt och nödår från 1820-talet fram till 1860-talet fick många människor att misströsta om en framtid i Europa. Emigrationsvågorna till Nordamerika men framförallt själva förflyttningen av människor, många återvände hem eller gjorde en stegvis emigration, präglade 1800-talet. Med stora grupper av migrerande människor reste och kommunicerades idéer. Utbytet av erfarenheter och kunskap handlade om tekniska innovationer eller sätt att umgås och att uttrycka sig, vilket bland annat Lars Olsson beskriver i sin text Amerika, emigrationen och återvändande svenska ingenjörer 1890-1930 (Olsson 1997).

Återbäring, konsumentkooperation

Kvittoräknande och besluten om vad ens samlade återbäring skulle användas till lever ännu som starka minnen hos många.

Men flödet av idéer handlade också om olika former av ekonomisk verksamhet – om sätt att organisera sig och mobilisera resurser för produktion. I städerna vittrade det klassiska systemet med mästare, lärlingar och gesäller sönder både på grund av befolkningstrycket och som en följd av inflytandet av idéer om fri konkurrens och avveckling av näringstvånget. Produktionen började organiseras på annat sätt och relationen mellan dem som ägde och styrde, och dem som producerade kom att förändras radikalt. I mötet mellan materiella förändringar och idéer om vad som driver utveckling respektive sammanbinder samhället uppstod oro, både socialt och tankemässig (Jansson 1987).

Nya former följer på den stora transformationen

Den liberala utvecklingsfilosofin som bejakade den pågående förändringen förespråkade associationen som form för både sammanhållning och utveckling. Konkret startade liberaler bildningscirklar och förbund för nykterhetens befrämjande (Jansson 1987). Associationer av tidigt 1800-talssnitt visade sig dock bristfälliga som bas för ekonomisk verksamhet, andra sätt att sammansluta sig skulle visa sig bra mycket mer lämpade för att organisera och styra ekonomisk verksamhet – aktiebolag och kooperativ – de senare benämndes och formaliserade i lagstiftning under ett antal olika namn, i Sverige kom de så småningom in under lagen för ekonomisk förening (Broberg 2006; Johansson 1999).

Bildandet av aktiebolag och olika former av kooperativ var en respons på problem som många av de involverade parterna – investerare, konsumenter, producenter, företagsledare, ägare och reglerande instanser i form av myndigheter och domstolar – upplevde. Dessa former kom att bli de nya lösningarna på ett antal problem i övergången mellan de två samhällsystemen.

Nya sätt att agera på olika marknader utvecklades parallellt med att existerande eller otillräcklig lagstiftning allt oftare kom att ifrågasättas och i förlängningen ersättas. I denna process var idédebatterna viktiga och influenserna från det transnationella rummet påverkade i ett första steg praktiken och senare själva institutionaliseringen av de nya formerna, framförallt via lagstiftningen (Johnson 2010). Det människor gjorde utan att först undersöka om det var i linje och enlighet med existerade lagar och normer kom i detta fall att i efterhand inkluderas i den framväxande lagstiftningen (Friberg 2007).

De kooperativa idéernas europeiska resa

Vi kan betrakta etableringen av kooperation i olika länder och så småningom i Sverige som en organisatorisk och institutionell respons på såväl ekonomiska som sociala behov som fanns hos stora grupper i ett samhälle och en ekonomi i snabb förändring. Mot slutet av 1800-talet, i ett som Polanyi (1944) betecknar det, renodlat kapitalistiskt samhälle, fungerade kooperativa lösningar därmed som både protest och lösning på de ekonomiska fällor som hushåll utan större kapitalresurser hamnade i.

Den kooperativa idén var ingen fix och färdig idé i det läge då termen kooperation började användas allt flitigare i början av 1800-talet. Själva innehållet i vad som kom att förknippas med termen kooperation kom också att förändras under århundradets gång. I 1820-talets England betraktades termerna co-operation och socialism mer eller mindre som synonyma. Kooperativ verksamhet sågs då som en väg att uppnå ett community ofta i form av en kollektiv koloni. Ledande förespråkare såsom Dr William King talade om arbetarnas möjlighet att forma vad han kallade arbetaraktiebolag där de själva skulle kunna behålla frukten av sin möda. Arbetarägda aktiebolag blev en reell möjlighet först efter 1825 då det i Storbritannien åter blev lagligt att starta gemensamma företag utan kunglig sanktion (Birchall 1994:7-14, Gurney 1996:13).

I praktiken kom några kooperativa kolonier faktiskt att upprättas, men än fler kooperativa föreningar såg dagens ljus som ett konkret medel för att hjälpa arbetare i deras vardag. I dessa tidiga kooperativa föreningar var föreningens ekonomi och medlemmarnas hushållsekonomi nära sammanknutna eftersom medlemmarna var ekonomiskt ansvariga för kooperativet i sin helhet. Frågor om hur man skulle fördela ett eventuellt överskott var något som livligt diskuterades men som ännu inte hade fått något givet svar (Todd 2015).

Ett växelspel mellan idéer och praktik

Kooperationen som idé har varit drivande för många föreningsbildningar men man kan lika väl se hur en verksamhet uppstått och hur den sedan har kommit att tolkas så som kooperativ av olika förespråkare för den kooperativa idén. 1800-talets banérförare för kooperation, särskilt på den liberala kanten, tog ofta vägen via juridiken och lagstiftningen för att, så att säga, ge praktiken en knuff i rätt riktning.

Innan de företags- och föreningsformer som vi känner idag hade formaliserats och sanktionerats i lagstiftningen utvecklade sig kooperativ och andra former av företagande parallellt. Det var annat än statligt uppsatta kriterier eller lagar som avgjorde vilken form av företag som de ansågs vara. I praktiken förhöll det sig som så att de individer som hade tillräckligt med kapital, eller hade kontakter för att kunna få fram större mängder kapital, hela tiden sökte effektiva och flexibla lösningar för sitt kapitalskapande och för kontrollen av sina företag. På så sätt drev dessa personer – ett slags institutionella entreprenörer – på utvecklingen mot den institution vi idag kallar aktiebolaget (Johnson 2010:108).

Rochdale – vävare i Storbritannien som en viktig inspirationskälla

Storbritannien fick sin allra första aktiebolagslag 1844. Samma år – symboliskt nog – startade en grupp vävare en kooperativ förening i staden Rochdale, nordöst om Manchester. Föreningen kallades The Rochdale Equitable Pioneers. Ordet kooperation förekom inte i titeln då många av de kooperativ som hade startat tidigare, bland annat inspirerade av Dr Kings agitation, hade gått omkull och skapat ekonomiska problem för sina medlemmar (Birchall 1994: 40-41). En väsentlig skillnad var dock att idén bakom Rochdaleföreningen var kooperativ i jämförelse med aktiebolaget, eftersom det rörde sig om en personassociation och inte en kapitalassociation såsom aktiebolaget.

Toad Lane, Rochdale

Toad Lane, Rochdale, Manchester. De kooperativa pionjärernas första adress.

Föreningen registrerade sig under The Act of Friendly Societies, en sorts föreningslagstiftning som omfattade sådana verksamheter som sjukkassor eller försäkringsföreningar. En ny lag som passade kooperativ bättre kom till 1852 och då den nya lagen reviderades 1862 kunde kooperativ precis som aktiebolag bildas utan personligt ansvar för de enskilda medlemmarna (Gosden 1974). Denna förändring medförde att kooperatörer kunde tänka annorlunda kring sin affärsmodell samt att relationen mellan den kooperativa föreningens ekonomi och medlemhushållens ekonomi förändrades.

I och med att investerarna eller medlemmarna inte längre var ansvariga för företaget i sin helhet, utan endast förlorade sin egen insats om företaget gick i konkurs, kom det att bli lättare också för kooperativ att expandera. Fler medlemmar som betalade en insats, köpte varor och ofta lät sin återbäring stå kvar i föreningen innebar ökad handlingskraft för föreningarna. Nu fanns medel för att gemensamt finansiera större federativa projekt. 1863, året efter den nya lagen med tillägg om utan personligt ansvar hade införts, bildades exempelvis the English Co-operative Wholesale Society (CWS).

Denna partihandel växte dramatiskt som en av de viktigaste distributörerna för kooperativa föreningar i Storbritannien, men den kom också att bli viktig som producent av kooperativa varor och som importör av koloniala varor. Inledningsvis köpte de varor av producentkooperativ men successivt utvecklade de en egen produktion. CWS växte i takt med att kooperativa föreningar fick allt fler medlemmar, och år 1914 hade föreningarna 17 till 19 procent av marknadsandelarna inom livsmedelshandeln i England och Wales (Skottland hade sin egen partihandel).

CWS var under en period i början av 1900-talet ett av Storbritanniens största företag med egen produktion av alla vardagsvaror samt eget jordbruk. Man hade depåer över hela världen för inköp av kolonialvaror samt drev egna teplantage. Företagets personal, som reste över hela världen eller arbetade vid de olika depåerna, spred den kooperativa gospeln och visade i konkret handling hur man kunde driva kooperativa företag (Wilson, Webster och Vorberg-Rugh 2013:99–133).

Förbundsbildning och Rochdalmodellen sprids

De juridiskt kunniga liberalerna uppskattade den konsumentkooperativa expansionen men var måna om att alla former av kooperativ skulle få stöd. De verkade för tillkomsten av ett kooperativt förbund; the Co-operative Union. Detta förbund fungerade från 1869 som en organisation för propaganda och utbildning i kooperativa frågor (Flanagan 1969). De konsumentkooperativa föreningarna blev medlemmar i både förbundet och partihandeln, och internationellt skröt de brittiska kooperatörerna om sin lösning med skilda federativa organisationer (Friberg 2017).

Rochdaleföreningen – som ofta hyllas som kooperationens vagga – var en viktig aktör i utvecklingen av the English Co-operative Wholesale Society, kom också att spela en helt central roll i spridningen och översättningen av den kooperativa idén till andra länder och till andra områden. Rochdalepionjärerna eller Rochdalevävarna – som de senare kom att heta i Sverige – hade då CWS startade redan själva gått från försäljning av varor till egen produktion av mjöl. Det var dock inte föreningens expansion i olika verksamheter som gjorde att deras stadgar så småningom blev så omtalade och kom att stå modell för kooperativt organiserade världen över. Det var deras lösning på hur man genererar kapital och hur man fördelade ett eventuellt överskott, som var genial (Birchall 1994:57–58).

Medlemmarna tillförde kapitalet – en begränsad summa som tillräckligt många hade råd med – sedan fick medlemmarna återbäring på sina köp i föreningens affär. Pengarna kunde de välja att låta kvarstå i föreningen eller handla nya varor för, i båda fallen var det positivt för föreningen. Återbäringen på köp, inte utdelning i relation till insats – såsom aktiebolag fungerar – visade hur föreningen skapade ekonomisk nytta för medlemmarna. Det visade hur alla medlemmar fick del av ett överskott och inte bara handlaren i en privatägd butik eller aktieägarna i ett företag. Del av återbäringen kunde användas för att betala full insats eller sättas in som en sparpeng i föreningen, och från och med 1872 i den kooperativa banken. Genom återbäringen skapade man både köptrohet och generering av kapital. Fram till mellankrigstiden bidrog medlemmarnas val att handla i sina butiker och spara medel i sina föreningar till att den brittiska konsumentkooperationen hade en god kapitalbas (Co-operative Independent Commission Report 1951:138).

Konsolideringen av kapital i föreningen, kollektivt via beslut på föreningsstämman, var dock en svårare fråga i Rochdaleföreningen liksom andra konsumentkooperativa föreningar i England. Det fanns en risk för utdelningshysteri (höjning av procentsatsen för återbäring) eller att medlen kom att användas till andra än kooperativa ändamål så som t ex strejkkassor (Robertson 2010:52–58). Procentsatsen för återbäring och vad i övrigt överskottet skulle användas till beslutades på föreningsstämman. Förmågan att mobilisera olika grupper inom föreningen innan föreningsstämman ägde rum kunde dock innebära stora svårigheter för ledningen att ta beslut om ytterligare konsolidering av kapital om medlemmarna bestämt sig för andra prioriteringar (Friberg 2005:378–385). Medlemmarnas ekonomiska insats i föreningen, det som skapade rörelsekapital, och deras demokratiska styrning hängde således ihop på gott och ont.

George Holyoake

George Holyoake, 1817–1906.

Rochdaleföreningens stadgar spreds över hela landet för att assistera andra som ville starta kooperativ (Purvis 1990). Pionjärerna fick också propagandahjälp av kooperationsförespråkare, 1857 skrev fritänkaren och journalisten George Holyoake boken Self-help by the People — The History of the Rochdale Pioneers. Denna översattes senare till flera olika språk och tillsammans med tidningsartiklar om pionjärerna bäddade Holyoakes bok för exporten av Rochdalemodellen till fler länder (Gurney 1996:111–125). På detta sätt kom den bland annat att resa till Tyskland och där den ställdes i relation till ett antal inhemska idéer om hur man borde organisera sig kooperativt.

Den tyska utvecklingen

Precis som i England uppmärksammades kooperationen i den tyska debatten först såsom ett slags kommunitära projekt där förespråkarna såg dessa organisationer som en möjlighet att anpassa marknadsekonomin till mänskliga behov. Kritikerna ansåg dock att föreningarna gjorde medlemmarna mer individualistiskt orienterade och anpassade dem till en marknadsekonomi. I praktiken var det via ett slags hybrider av affärsdrivande företag och frivilliga associationer, bland annat i Westfalen, som människor i gemen nu lärde känna kooperationen, vilket historikern Brett Fairbairn har skrivit om (1999:267–269). Attraktionskraften i denna företagsform låg, enligt Fairbairn, i att man genom den kunde konkurrera i ett liberalt framväxande ekonomiskt klimat, samtidigt som man kunde styra verksamheten i enlighet med den populära formen föreningen.

I Tyskland liksom i Storbritannien var det liberalt orienterade och juridiskt kunniga personer som tidigt agiterade för fördelarna med kooperativa lösningar. Hermann Schulze-Delitzsch verkade exempelvis för att hantverkarna – framförallt mästarna – vilka snabbt hade tappat i social status i och med ökad näringsfrihet och industriell tillverkning, skulle finna finansiering, produktions- och marknadsföringslösningar via kooperativa modeller. Schulze-Delitzsch blev en förespråkare för en politisk riktning som också syftade till att förhindra utvecklingen av en stark arbetarrörelse i Tyskland. Ett annat exempel är Fredrik Wilhelm Raiffeisen som utvecklade stadgar för kooperativ för lantbrukare, för att kunna hantera deras behov av krediter, gemensamma inköp och marknadsföring av deras produkter (Fairbairn 1999:270–275).

Det stora problemet för den kooperativa rörelsen i Tyskland handlade om att den federativa organiseringen kom att följa längs tre parallella ideologiska linjer som löpte längs en liberal, en katolsk och en socialdemokratisk rörelse. Den del av den kooperativa rörelsen som stod socialdemokraterna nära växte initialt fram som en urban och mer konsumentorienterad rörelse för arbetare under 1860-talet. I Württenberg kom den – precis som i Sverige – att präglas av den engelska Rochdalemodellen. De starka konsumentkooperativa föreningar som bland annat bildades i Stuttgart, var istället tydligt anti-marxistiska och sågs som ett problem av företrädare för den unga, framväxande tyska politiska arbetarrörelsen (Fairbairn 1999:275–277).

Den tyska konsumentkooperationens genombrott

I Tyskland kom 1890-talet att bli konsumentkooperationens stora genombrott. 1889 hade en ny lag klubbats igenom som innebar att man kunde starta kooperativ utan personligt ansvar. Detta möjliggjorde starten av en partihandel under 1894, en regionalisering av större kooperativa föreningar samt utvecklingen av ett antal butikskedjor (Fairbairn 1999:275-280). Den konsumentkooperativa affärsverksamheten expanderade men rörelsen i stort förblev splittrad längs de tre ideologiska linjerna. De liberala hantverkarna ville exempelvis att varje medlem skulle vara personligt ansvariga för hela kooperativet, medan katolikerna endast kunde föredra storskalighet om arbetare var kooperatörer såsom katoliker och inte som socialdemokrater.

Båda grupperna – såväl de katolska förespråkarna som de mer liberala företrädarna – ansåg av olika skäl att det sätt på vilket man i de konsumentkooperativa föreningarna förenade medlemmarnas ekonomiska insats och deras demokratiska styrning av verksamheten var fel (Fairbairn 1999:282-285). Kritikernas klagan till trots var det ändå konsumentkooperation efter Rochdalemodellen som kom att skapa den mest omfattande konsumentkooperativa rörelsen i Tyskland och denna växte ända till dess nazisterna satte stopp för den mot slutet av 1930-talet.

Inspirationen når Sverige

Det fanns alltså vid 1800-talets slut starka konsumentkooperativa rörelser i de två främsta europeiska industriländerna. Även i Belgien och Frankrike hade kooperationen nått långt vad gällde både den federativa organiseringen och med enskilda framgångsrika kooperativ som belysande exempel på företagsformens livskraft – som Coöperatieve Maatschappij Vooruit i Ghent som framförallt bedrev bageriverksamhet vilken finansierade en mängd olika verksamheter kopplade till arbetarrörelsen. För statssocialister var Ghentmodellen extra attraktiv eftersom den genererade kapital till den politiska delen av arbetarrörelsen. Kunskap och information om framgången för dessa olika kooperativa initiativ spreds också till Sverige och ett antal svenska reformatörer och mer radikala ideologer reste till de olika länderna för att låta sig inspireras av de olika modellerna (Furlough och Strikwerda 1999; Aléx 1994:49–65).

Några av de mest kända förespråkarna för kooperation i Sverige har själva berättat om hur de inspirerades av den kooperativa idédebatten utomlands eller om hur de imponerades av de stora kooperativa framgångarna i bland annat England och Tyskland. Härmed dyker vi ner i det svenska sammanhanget och i ett 1890-tal där den kooperativa propagandan och idéutbytet också började forma hur den kooperativa praktiken skulle komma att utvecklas. Vad var det då som påverkade hur de svenska förespråkarna för kooperation använde sig av och talade om kooperationen som idé?

Axel Danielsson och Gerhard von Koch är två exempel på 1890-tals kooperativa agitatorer. Danielsson, känd socialdemokrat och chefredaktör för tidningen Arbetet under perioden 1887–1899, hade inspirerats både av brittiska och tyska kooperativa framgångar och successivt blivit övertygad om att kooperation också var positivt för den politiska kampen. Han agiterade för Rochdalemodellen i pamfletter och ledare i Arbetet. Även andra ledande socialister visade intresse för kooperationen såsom Axel Rylander, C Lindblad och Hjalmar Branting men de – och särskilt de två sistnämnda – såg det huvudsakligen som en möjlighet att generera pengar för arbetarnas politiska kamp (Alsterdal 1963).

Gerhard von Koch

Gerhard von Koch, 1872–1948.

Gerhard von Koch var en liberal agronom som hade inspirerats av CWS omfattande verksamhet i Storbritannien. Han förespråkade likt Danielsson också Rochdalemodellen men betonade istället de folkbildande aspekterna av att bedriva en egen affärsrörelse. Von Koch var emellertid angelägen om att inte gå i polemik med arbetare som startat föreningar med andra förebilder än Rochdale. Han ville hjälpa alla föreningar att stadga upp sin praktik, på så sätt kan man se honom som en svensk motsvarighet till de juridiskt kunniga kristna socialister och liberaler i England som verkade för bättre förutsättningar för kooperativ verksamhet mer generellt (Sjölin 1949:26–29; Aléx 1994:63–65).

Socialdemokrater, liberaler och »arbetarfrågan«

Dessa debattörer var inte de första som propagerade för den kooperativa idén i Sverige. Det nya var att de också gav tydliga anvisningar (»principer«) för hur man skulle kunna bedriva framgångsrik kooperativ verksamhet. Tidigare förespråkare, varav de mest kända troligen är Fredrika Bremer och Erik Gustav Geijer, hade på ett mer generellt plan agiterat för den kooperativa formen av företagande som en lösning på den sociala frågan, det vill säga som en social räddning och bildningsmöjlighet för arbetare (Aléx 1994:50–52).

Helt överens om vilken form av kooperation som var att föredra eller vilket syfte den skulle ha var alltså inte 1890-talets svenska kooperationsförespråkare. Några ville att den kooperativa verksamheten skulle finansiera arbetarrörelsen och förespråkade därför Ghentmodellen.

Andra var angelägna om att få kooperativ och framförallt konsumentkooperativ att fungera just för att tillfredsställa medlemmarnas materiella behov, Danielsson var en av dem.

De två principer som Danielsson lyfte fram som viktigast var: kontant betalning och överskottets fördelning i proportion till uppköpen (Danielsson 1898; Alsterdal 1963:352). Kontanthandeln skulle hjälpa arbetarna ur kreditträsket och återbäringen skulle hjälpa dem att spara. Danielsson utvecklade även en tydlig ideologisk motivering till varför det var viktigt att främja en stark konsumentkooperativ rörelse före andra former av kooperation. En sådan rörelse skulle nämligen kunna »ingripa förändrande i det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen«.1

En tredje grupp förespråkade kooperation som en kombinerad socioekonomisk och folkbildande metod för hjälp till självhjälp, som ett medel att lösa den sociala frågan, eller arbetarfrågan som den kom att kallas mot slutat av 1800-talet. Denna senare inriktningen fann ett tydligare stöd i mer liberala kretsar, bland annat von Koch hade inledningsvis haft hjälp till självhjälpsprojektet för ögonen men han visade också respekt för arbetarnas självorganisering och deras önskan om bättre ekonomiska förhållanden (Sjölin 1949; Friberg 2012).

Liksom Danielsson förstod von Koch hur viktig principen om överskottets fördelning i förhållande till inköp var men i sina skrifter blir denna princip en av många föresatser som skiljer kooperation från aktiebolag. I sina råd och skrivningar till föreningar hade denna regel en given plats men von Koch var lika noga med att 2,5 procent av överskottet skulle avsättas för uppfostrande och bildande ändamål, vilket han trodde hade en avgörande effekt då arbetarna genom bildning skull förstå kooperationens förträfflighet och, som en bonus, klasskampens meningslöshet (von Koch 1899). Danielsson, de socialdemokrater som inspirerades av Ghentmodellen och även von Koch, var alla – om än med något olika ingångar – införstådda med att den form av hantverkskooperativ som liberaler i Storbritannien och Tyskland förespråkade (se t ex Gurney 1996; Fairbairn 1999) inte var ett framgångsrecept för arbetare i Sverige. Ingen av dem propagerade därmed för sådana kooperativ.

Gemensamt för 1890-talets agitatorer var att de talade till en intresserad publik och etableringen av framförallt konsumentkooperativ fick även en skjuts av att man i Sverige år 1895 hade fått en särskild lagstiftning för ekonomiska föreningar. Under perioden 1890–1895 bildades ett sextiotal föreningar, och under 1896-1899 bildades hela 218 föreningar över hela landet. Danielssons agitation i Malmö hade exempelvis en märkbar effekt, och mellan 1897 och 1898 bildades 32 konsumentkooperativa föreningar enbart i Malmöhus län.

En av de externa faktorer som, förutom lagstiftningen, gav konsumentkooperationen i just Sverige en sådan bra skjuts mot slutet av 1800-talet var ett relativt okomplicerat förhållande till både den fackliga och till den politiska delen av arbetarrörelsen (Sjölin 1949:2). Det fanns inte heller så som i Tyskland en stark religiös rörelse som etablerade en alternativ idé om konsumentkooperation särskilt utvecklad för troende arbetarhushåll.

Ett heterogent kooperativt landskap renodlas i ett nationellt förbund

Det fanns goda förutsättningar för att den kooperativa rörelsen i Sverige skulle utvecklas i en positiv riktning. Den tidiga dominansen av representanter från konsumentkooperativ vid olika kooperativa sammankomster gjorde det möjligen lättare att enas om vilka av de kooperativa principerna som var viktigast. I slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet var det dock ett heterogent kooperativt landskap som mötte de resande kooperativa agitatorerna. Till en början var det mest råd och förevisningen av internationella förebilder, såsom Rochdaleföreningen, som kunde ge föreningar med svårigheter hjälp att få ordning på sin ekonomi. Så småningom tog man initiativ till ett nationellt förbund som tack vare att det också kom att bedriva en egen partihandel blev ett nav där idé och praktik möttes och påverkade varandra.

I motsats till situationen i både Storbritannien och Tyskland där förbund och partihandel var skilda kunde de anställda i den svenska federativa nationella organisationen verka för standardisering och centralisering inom ramen för den demokratiska organisationen; vad som skulle standardiseras och centraliseras var dock en förhandlingsfråga. Å ena sidan handlade det om vilka sorts kooperativ som skulle få vara medlemmar i förbundet, å andra sidan handlade det om hur medlemmarna sedan skulle verka som kooperativ och hur deras relation till den federativa organisationen skulle se ut.

Vid bildandet av ett kooperativt förbund i Sverige var det i huvudsak kooperativt engagerade socialdemokrater som stod bakom initiativet som organisatörer. Dock kom även liberalen von Koch att spela en betydande roll för hur det hela kom att utveckla sig. Bland representanterna från de konsumentkooperativa föreningarna, vilka utgjorde en majoritet, var intresset för ett förbund med egen partihandelsverksamhet stort.

Mer ideologiskt orienterade deltagare vid det konstituerande mötet propagerade för en stark koppling till arbetarrörelsen. Danielsson var svårt sjuk och kunde därför inte närvara. Det var däremot von Koch som agiterade för ett opolitiskt och folkbildande förbund. När sekreterare för förbundet skulle väljas var det i brist på andra kandidater som von Koch blev förbundets första sekreterare. Hans linje med ett politiskt neutralt förbund vann även gehör hos majoriteten av representanter för föreningarna.

Försök med en egen partihandel påbörjade man redan 1900 men det var först med en ny organisation 1904 som man nådde viss framgång. Kooperativa Förbundet (KF), som bildades 1899, fick i Sverige en enande roll även om inte alla föreningar helt inordnades sig under dess paraply direkt. I Sverige skapades alltså ett gemensamt förbund och partihandel och detta kombinerat med konsumentkooperativ propaganda innebar att förbundet från mitten av 1910-talet blev renodlat konsumentkooperativt (Ruin 1960:22).

Detta var en utveckling som ledde till en tydlighet i tolkningen av vad den kooperativa idén innebar, men det var också en utveckling som placerade olika kooperativa verksamheter i skilda federativa organisationer och man skulle kunna argumentera för att detta skapade dåliga förutsättningar för utvecklingen av blandformer så som bykooperativ, med flera olika typer av verksamheter knutna till sig.

Så här långt har vi sett hur transnationella idéer om kooperation tolkades av ett antal svenska agitatorer i slutet av 1800-talet. Vi har också sett hur olika kooperativa modeller och sätt att organisera sig federativt – antingen som förebilder eller avskräckande exempel – formade organiseringen av ett kooperativt förbund i Sverige. Tillkomsten och organiseringen av ett kooperativt förbund är ett exempel på hur den kooperativa idén kom att materialiseras. Frågan om materialisering ska vi betrakta ytterligare genom att studera hur relationen mellan ekonomisk insats och demokratisk styrning tog sig uttryck från mitten av 1910-talet och under tidigt 1920-tal. Nya internationella influenser hjälpte då ledande kooperatörer att argumentera för konsumentkooperationens överlägsenhet.

Rochdaleprinciperna blir vägledande för svensk kooperation

Kooperativt Förbund (KF) verkade från mitten av 1910-talet för att konsumentkooperativa föreningar (konsumtionsföreningar och försäkringsföreningar), skulle bli mer enhetliga och ekonomiskt starka. Det var nödvändigt att få dem alla att följa samma principer. Örnes skrift om de sju kooperativa grundsatserna från 1919, ur vilken ett citat fick inleda denna text, utgjorde ett led i detta arbete.

I Örnes tolkning av Rochdaleföreningens stadgar ser man tydligt hur både 1890-talets svenska tolkningar av den kooperativa idén har haft inflytande och att dessa principer avsåg just konsumentkooperation:

  • Att det behövliga kapitalet skulle tillskjutas av medlemmarna och erhålla en fixerad ränta.
  • Att blott de renaste varor, som stodo att uppbringa, skulle tillhandahållas i butiken.
  • Att full vikt och fullt mått skulle givas.
  • Att vanliga dagspriser skulle hållas och ingen kredit få givas eller begäras.
  • Att överskottet skulle fördelas i förhållande till varje medlems inköp.
  • Att principen en medlem – en röst skulle tillämpas, att män och kvinnor skulle ha lika rätt som medlemmar samt
  • Att en bestämd procent av nettot skulle avsättas för uppfostringsändamål.

I de mönsterstadgar som KF började ge ut kom även kraven på hur föreningarna utvecklade och skötte sin kooperativa ekonomi att skärpas. Den praxis om fem procents avsättning till reservfonden som upprättades i och med att flertalet föreningar, innan Föreningslagen kom 1895, formellt eller informellt följt aktiebolagslagens rekommendationer, institutionaliserades i och med mönsterstadgarna och procentsatsen höjdes successivt (Friberg 2007; Ruin 1960:37–49). Det var en åtgärd som garanterade en kollektiv konsolidering av föreningens kapital.

Denna åtgärd till trots var en fungerande kooperativ ekonomi beroende av medlemstillströmning, att medlemshushållen bidrog med sin ekonomiska insats genom att handla och helst spara en del av sin återbäring i föreningen. Det var här återbäring som rörelsens viktigaste psykologiska drivkraft kom in i bilden. Men om återbäringen endast användes för att locka potentiella medlemmar eller för att belöna köptrogna kunder skulle den blott bli en förmån, inte det bevis på den »skiljegränsen mellan den kooperativa och den kapitalistiska formen för ekonomisk verksamhet« som Örne menade att den var. För att medlemmarna skulle förstå detta och för att de skulle utöva sitt inflytande som medlemmar – till exempel att gemensamt besluta om en ansvarsfull (rekommenderad) procentsats för återbäringen och på hushållsbasis välja att låta åtminstone en del av återbäringen kvarstå i föreningen – utvecklades en omfattande upplysnings- och utbildningsorganisation på såväl föreningsnivå som på federativ nivå (Aléx 1994; Friberg 2005).

En modell får fäste, bäddas in och kommer att dominera

I den vardagliga föreningspraktiken visade sig också relationen mellan ekonomisk insats och demokratisk styrning tydligt under 1910-talet då hybridföreningar, till exempel bageriföreningar med anställda och konsumenter som medlemmar, successivt omvandlades till renodlade konsumentföreningar. Både oförenliga krav på hur verksamheten skulle utveckla sig och KF:s påtryckningar genom mönsterstadgar innebar att det var lättast att låta medlemmar vara medlemmar i sin egenskap av konsumenter och att de på detta sätt bidrog ekonomiskt och fick vara med och besluta om verksamheten (Friberg 2005).

Men detta var inte alls en naturgiven utveckling. Frågan om vilken form av kooperation som var att föredra, eller hur olika former av kooperation skulle kunna samverka, hade präglat den kooperativa idédebatten i Storbritannien under 1800-talets sista decennier och influerade den internationella debatten från bildandet av IKA 1895 (Gurney 1996). Vid seklets början var de som förespråkade producentföreningarna förträfflighet mest högljudda. Tjugo år senare hade den konsumentkooperativa rörelsens konkreta landvinningar gett denna rörelses arbetarklassföreträdare vind i seglen. Med britten Percy Redfern (1920) i spetsen utvecklades en idé om hur den kooperativa ekonomin tydligast särskiljde sig ifrån den kapitalistiska när konsumenter också ägde och styrde produktionen. Örne hade helt klart in uerats av denna internationella debatt och drev den konsumentkooperativa linjen (Aléx 1994:102–125, Friberg 2017).

Från »medlem som ägare« till »medlem som konsument«

Vad blev då ödet för den modell av konsumentkooperation som tog form i Sverige under 1910-talet och som institutionaliserades under 1920-talet? Hur utvecklade sig relationen mellan kooperation som och kooperation som praktik för den konsumentkooperativa rörelsen som i Sverige i stor utsträckning kom att definieras av KF?

Då detta är en avslutande betraktelse i vår långa historiska exposé som visat hur kooperativa idéer på olika vägar kom till och tolkades i Sverige, finns det inte utrymme att följa upp flera olika trådar. En tangent har därför valts ut och den handlar om utvecklingen av medlem som ägare till medlem som konsument. I denna process framstår även utvecklingen av principen om överskottets föredelning i relation till köp som central.

I mitten av 1980-talet gjorde en grupp företagsekonomer en studie av hur beslut inom kooperativa organisationer tas. Karin Jonnergård med flera (1984) pekade på att just spänningen mellan idén om »medlemmen som ägare« och »medlemmen som konsument« samt den roll som återbäringens varande och icke varande spelade för hur denna spänning utvecklade sig, visar hur den kooperativa ekonomin är tänkt och hur den i praktiken har utvecklat sig.

I 1920-talsmodellen utövade medlemmarna sitt inflytande både då de handlade, deltog på föreningsstämman och tog beslut om hur de skulle använda återbäringen. I det sistnämnda sammanhanget kunde de tydligt se rollen som ägare av sin förening, de tillsköt ju antingen ytterligare medel för att uppnå full insats, eller också valde de att spara medlen i sin förening för att ge den och den konsumentkooperativa rörelsen i stort kapital för förvaltning och fortsatt expansion.

Från 1920-talet till 1970-talet kom denna ordning att förändras successivt i och med att fler beslut på föreningsstämmorna blev mer formella än reella. Den representativa demokratin utvecklades så att medlemskrav på verksamhetsinriktningen omvandlades till antingen kundförslag på förbättringar i den egna butiken eller motioner till rådgivande konsumentkongresser (Friberg 2005; Hwang 1995).

Återbäringens centrala plats i idébygget omförhandlas

Utvecklingen när det gällde överskottets fördelning i relation till köp, påverkades starkt av hur Kooperativa Förbundet (KF) valde att agera i relation till de föreningar som av olika skäl hamnade i ekonomiska svårigheter. KF inrättade 1923 Svenska Hushållningsföreningen (SHF) som ett sätt att hjälpa kooperativ som i den svåra ekonomiska krisen i början av 1920-talet fick problem med sin ekonomi. När dessa föreningar hjälptes på fötter tog SHF temporärt, ibland beständigt, över ledningen av föreningen. För att på något sätt kompensera för styrelsens och föreningsstämmans uteblivna beslutandemakt normerades återbäringen till tre procent, en återbäring som KF i sin tur garanterade föreningen och dess medlemmar. Detta kom sedan att bli norm inom konsumentkooperationen, även om de enskilda föreningarnas möjligheter att leva upp till den varierade stort från förening till förening.

Jonnergård med era (1984:85) gör i en intressant analys troligt att just tillkomsten av denna norm i organisationen gjorde det svårt för medlemmarna att förstå kopplingen mellan verksamhetens resultat och storleken på återbäringen. När återbäringen i majoriteten av landets föreningar sedan sänktes från kring tre procent till noll under 1970-talet, och beslut i ett nästa steg togs 1980 om återbäringspaus i 72 av landets 152 konsumentföreningar, blev det mycket svårt att i praktiken illustrera hur medlemmarna som ägare konkret kunde utöva ett inflytande på rörelsens utveckling.

Trots det kan vi se hur man retoriskt ändå försökte göra detta:

Nu är inte återbäringen det väsentligaste för konsumentkooperationen. Det väsentligaste är att konsumentkooperationen är det enda kollektiva sättet att driva företag. Den är, med eller utan återbäring, ett alternativ till det privata ägandet av företag och medlemskapet i kooperationen ger möjlighet till inflytande. Därav följer att den viktigaste uppgiften, vid sidan av att förmedla varor, är att bestämma prisnivån och upprätthålla konkurrensen. Verksamheten under året skall vara till nytta för medlemmarna […] Att skapa överskott är inte heller en huvuduppgift för den konsumentkooperativa rörelsen. Uppgiften är att göra nytta för konsumenterna i den dagliga hushållningen.Kooperatören nr 10 1977, citerat i Jonnergård m fl 1984:87.

Konsumentkongresserna: Spiken i kistan för den ägande medlemmen?

Man kan fråga sig på vilket sätt ett medlemskap i konsumentkooperationen gav inflytande där och då, när syftet med verksamheten tydligt hade förändrats från att vara till ekonomisk och social nytta för medlemmarna till att »göra nytta för konsumenterna i den dagliga hushållningen«. Var någonstans, kan man fråga sig, skulle nu medlemmarna som konsumenter utöva sitt inflytande? Jo, på konsumentkongresserna! I de nya stadgar som började gälla för KF 1969 stod att förbundsstyrelsen kan sammankalla en konsumentkongress för överläggningar kring problem som har betydelse för rörelsen och konsumenterna. Styrelsen beslutar om tema och kongressen är inte beslutande utan endast rådgivande.

Den första konsumentkongressen hölls 1971 med temat Konsumentdebatt. Den föregicks av studieverksamhet med 12 775 deltagare i hela 1 334 studiecirklar, vars diskussioner resulterade i över 5 000 motioner till kongressen. Inom studiecirklarna utsågs sammanlagt 300 ombud till den formella kongressen och resterande 150 valdes via konsumentföreningarna. En genomgång av kongressens 41 omfattande uttalanden visar att medlemmarnas ombud genomgående hade en mycket stark tro på att deras organisation kunde göra allt, vilket troligen baserade sig på deras framgångar ända sedan 1920-talet. Här märks exempelvis krav på ett kooperativt handlingsprogram, idéerna om det märkeslösa varumärket som sedermera blev Blåvitt samt önskemål om basgarderob.

Även återbäring, ideologisk skolning, kooperativ marknadsföring och mycket annat diskuterades. Men en stor del av uttalandena vände sig till andra aktörer utanför konsumentkooperationen: staten, kommunerna, politikerna med flera. Man såg sig som en viktig politisk aktör i dessa frågor och samhället skulle förändras till konsumenternas fördel. Kongressen 1971 hade efterlyst ett konsumentkooperativt handlingsprogram och 1974 presenterade en kommitté ett förslag till program under rubriken Konsumentägt. Förslaget remissbehandlades på sedvanligt sätt i studiecirklar. I den slutliga skrivningen definierades konsumentkooperationen under Grundsatser och ramprogram så här:

Konsumentkooperationen är en konsumenternas intresseorganisation med uppgift att främja sina medlemmars hushållning och att aktivt medverka till att utveckla samhället i en sådan riktning att det som helhet är inriktat på målet att tillgodose människors behov.

Dessa krav på samhällsomvandling skilde sig tydligt från de som Axel Danielsson som en av de tidiga kooperativa ideologerna hade gett uttryck för på 1890-talet; det var idéer som även en visionär som Gerhard von Koch delvis delade och som också Anders Örne kunde skriva under på.

Konsumentkooperationen som en samhällstransformerande kraft

Sekelskiftets och 1920-talets kooperatörer ville att den kooperativa verksamheten och den kooperativa ekonomin i sig skulle bidra till att omvandla samhället. Danielsson ville det på ett radikalt sätt, von Koch och Örne i mer reformerande anda. Det konsumentkooperativa handlingsprogrammet från 1974 betonar istället att konsumentkooperationen borde verka för att utveckla samhället så att det tillgodosåg människornas behov genom att företräda konsumenternas intresse. Den kooperativa ekonomins transformerande egenskaper finns inte längre med i modellen, det är nu istället konsumentkrav som ska styra vad rörelsen ska ägna sig åt och hur samhället bör utvecklas.

Helt borta var dock inte tankarna om kooperationen som en byggsten i en alternativ ekonomisk ordning. Vid 1976 års konsumentkongress – till vilken också företrädare för ABF, Folkparkerna och Folkets Hus-föreningarna, det Kooperativa Gillesförbundet, begravningsföreningarna samt HSB, OK och Riksbyggen hade inbjudits – betonades att folkrörelseföretagen var viktiga för att skapa ekonomisk demokrati i samhället. Här var det dock inte längre frågan om en kooperativ ekonomi i 1890-talets tappning.

Även om konsumentkongresserna endast var rådgivande så kan man notera att flera av de motioner som togs upp – precis som återkommande konsumentkrav från medlemmar i andra sammanhang – så småningom båda kom att påverkade produktionen i de KF-ägda industrierna och sortimentet i butikerna. De Blåvita varorna var det allra tydligaste exemplet under 1970-talet.

Änglamark och kvinnorna från Bromsten: En grönare konsumentkooperation

Ett särskilt paket av konsumentkrav från kongresserna skulle dock komma att få långtgående betydelse för både KF och verksamhetsutvecklingen, det kan konkret sammanfattas med krav på »giftfri mat« och ekologisk produktion. Den tredje konsumentkongressen i ordningen hålls 1983 med deltagare från KF och föreningarna och med temat Konsum Framtiden och nu slår den globala miljörörelsens frågor igenom med full kraft också i denna organisation. Dessa frågor – som i olika tappningar hade funnits med i motioner till de lokala föreningarna under många år – kom i detta läge att bli särskilt betydelsefulla. Till kongressen inkom nämligen över 200 förslag med krav på giftfri mat och mindre slöseri med naturens resurser.

Sedan en grön motion till Konsum Stockholm av styrelsen ansetts besvarad krävde 13 aktiva kvinnor från Stockholmsförorten Bromsten ett möte med föreningens ledning. Bland annat som en resultat av denna uppvaktning bjöd föreningen in till en debatt på Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm på temat: Blir maten bättre? I ett fullsatt hus diskuterade engagerade medlemmar med företrädare för olika myndigheter, tillverkare och detaljhandel. Oro, irritation och misstro präglade debatten. Kritiska frågor ställdes om vad maten egentligen innehåller: Tillsatser? Färgmedel? Fyllnadsmedel? Gifter?

Föreningsledningen för Konsum Stockholm blev överraskad av engagemanget och mötet gav också eko i press, radio och TV. Debatten blev avstamp för ett arbete inom organisationen med att bygga upp ett helt nytt ekologisk producerat sortiment. Till att börja med utvecklades detta i Stockholmföreningens egen regi under namnet Lanthandeln men från 1991 drevs det vidare på nationell nivå i KF:s regi, nu med varumärket Änglamark. En medlemsdebatt – vid en av de nya konsumentkongresserna – kom att bli ett startskott för att driva fram en ny affärsstrategi för konsumentkooperationen. Denna medlemsdebatt kan också sägas ha blivit vägledande för hela den svenska matvaruhandeln i och med att detta drag från KFs sida tvingade också de övriga stora aktörerna på marknaden att tidigt hantera detta med ekologiska varor i sina sortiment istället för att parallella sortiment växte fram i hälsokostbutiker eller andra snävare kedjor.

Konsumentkravens inverkan på konsumentkooperationens verksamhetsinriktning handlar i detta skede om en innehållsmässig förändring i organisationens verksamhet och utbud som en följd av en konstitutionell förändring (införandet av rådgivande konsumentkongresser) snarare än om en konstitutionell förändring i sig självt. Dock fick dessa konsumentkrav ett sådant kraftigt genomslag att även formuleringen av själva syftet med konsumentkooperationen i KF:s stadgar kom att skrivas om. På KFs kongress i samband med 100-årsjubileumet 1999 beslutas nämligen om nya stadgar och den nya verksamhetsidé för organisationen som kongressen beslutar om lyder:

Konsumentkooperationen är organiserad samverkan mellan medlemmar för att skapa ekonomiska och andra mervärden åt var och en. Konsumentkooperationen skall göra det möjligt för medlemmarna att i sin konsumtion bidra till ett samhälle som präglas av ekonomisk utveckling, ekologisk uthållighet, social tillit och samverkan.

Detta visar att den nya tanken om konsumentkooperationen och KF som en konsumenternas intresseorganisation levde kvar åtminstone in på 1990-talet, då man fångar upp den globala miljörörelsens frågor som omsätts i förändringar av det egna sortimentet. På detta sätt kom relationen mellan kooperativ idé och praktik att gestalta sig under denna sista historiska etapp som vi analyserar i detta kapitel.

Kooperativ ekonomi, ekologiskt sortiment — Och nu?

Avslutningsvis kan man säga att vår historiska exposé visar att av de internationella modeller för kooperation som fanns i svang under 1800-talet så var det den brittiska Rochdalemodellen som kom att få en avgörande betydelse för hur konsumentkooperationen i Sverige formades.

För svensk konsumentkooperation var 1920-talet ett formativt skede där en svensk modell som sammankopplade ekonomisk insats och en särskild version av demokratisk styrning kom att ta form. Återbäringen hade i detta skede en central plats både i föreningens ekonomin och i de enskilda medlemshushållens ekonomi, och dessa två ekonomier var dessutom genom just återbäring tydligt sammanlänkade. Just denna tappning av den kooperativa ekonomin och framväxten av ett enhetligt konsumentkooperativt förbund var en formering av konstitutionell betydelse.

I och med 1970-talet inleddes ett nytt formativt skede för Kooperativa Förbundet på så sätt att 1920-talets kooperativa modell slutligen sattes ur spel konstitutionellt – medlemmen omtolkas nu från att ha varit ägare till att framförallt vara konsument. Den ekologiska idédebatt som startade parallellt med denna förändring – och som tycks få fäste i organisationen delvis som en följd av de konstitutionella förändringarna av organisationens styrning – kom under 1980-talet att leda till en innehållsmässig förändring av affärsverksamheten.

Framförallt sker detta genom kopplingen till frågor och idéer som nära följde den transnationella gröna våg med rötter i 1960-talets moderna miljörörelse och Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 som växte fram också i Sverige. Tanken om att organisationen skulle bidra till en hållbar utveckling för människor och miljö fick – genom bland annat de nya rådgivande konsumentkongresserna – ett kraftigt genomslag som bland annat kom att resultera i ett delvis förändrat sortiment.

En övergripande fråga som pockar på ett svar så här mot slutet av kapitlet lyder: Vart är dagens Kooperativa Förbund på väg? Ett par centrala delfrågor kan formuleras enbart utifrån vår snabba exposé: Hur utformas idag organisationens styrning och ägande? Kommer man till exempel att åter försöka koppla samman principerna om medlemmarnas ekonomisk insats, verksamhetens resultat och demokratisk styrning? Vilken betydelse kommer ekologi och miljörörelsens frågor att spela i det fortsatta idéarbetet inom organisationen?

Slutnot

  1. Förslag till partiprogram för Arbetarepartiet Socialdemokraterna 1893 i Alsterdal (1963:347).

Referenser

  1. Aléx, P. (1994) Den rationella konsumenten. KF som folkuppfostrare 1899–1939, Stehag: Symposion.
  2. Alsterdal, A. (1963) Brandsyn i samhället Axel Danielsson 1863-1899, Malmö: Framtidens Förlag.
  3. Birchall, J. (1994) Co-op. The People’s Business, Manchester: Manchester University Press.
  4. Broberg, O. (2006) Konsten att skapa pengar. Aktiebolagens genombrott och finansiell modernisering kring sekelskiftet 1900, Göteborg: Meddelanden från ekonomisk-historiska institutionen Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet.
  5. Co-operative Independent Commission Report (1958) Manchester: The Co-operative Union.
  6. Danielsson, A. (1898) Social Självhjälp, Stockholm: Folkupplysningsföretagets förlag.
  7. Fairbairn, B. (1999) ”The Rise and Fall of Consumer Cooperation in Germany”, i Furlough och Strikwerda (red) Consumers against Capitalism? Consumer Cooperation in Europe, North America, and Japan 1840–1990, London: Rowman & Little eld Publishers Inc.
  8. Flanagan, D. (1969) A Centenary Story of the Co-operative Union of Great Britain and Ireland, Manchester: Co-operative Union.
  9. Friberg, K. (2005) The workings of co-operation: a comparative study of consumer co-operative organisation in Britain and Sweden, 1860 to 1970, Växjö: Växjö University Press.
  10. Friberg, K., Hilson, M. och Vall, N. (2007) ”Re ections on trans-national comparative history from an Anglo-Swedish perspective”, Historisk Tidskrift (127):4, s. 717–737.
  11. Friberg, K. (2010) »Anders Örne – teoretiker och jordnära kooperatör i det internationella rampljuset« i Personhistorisk tidskrift, 1, 106, s. 7–15.
  12. Friberg, K. (2012) »Visions and organisation: Kooperativa förbundet and the social question in Sweden«, i Hilson, Markkola, Östman, Co-operatives and the social question: the co-operative movement in northern and eastern Europe c. 1880-1950, Cardi : Welsh Academic Press.
  13. Friberg, K. (under utgivning 2017) »A Co-operative Take on Free Trade – International Ambitions and Regional Initiatives in International Co-operative Trade«, i Hilson, Neunsinger och Patmore (red) A Global History of Consumer Co-operation Since 1850: Movements and Businesses, Leiden: Brill.
  14. Furlough, E. och Strikwerda, C. (1999) »Economics, Consumer Culture, and Gender: An Introduction to the Politics of Consumer Cooperation« i Furlough och Strikwerda (red) Consumers against Capitalism? Consumer Cooperation in Europe, North America, and Japan 1840-1990, London: Rowman & Little eld Publishers Inc.
  15. Giertz, E. och Strömberg, B. U. (1999) Samverkan till egen nytta: boken om konsumentkooperativ idé och verklighet i Sverige, Stockholm: Prisma. Gosden, P. H. J. H. (1974) Self-help: voluntary associations in 19th century Britain, New York: Barnes & Noble.
  16. Gurney, P. (1996) Co-operative Culture and the Politics of Consumption in England 1870-1930, Manchester: Manchester University Press.
  17. Jansson, Torkel (1987) »Idé och verklighet i det tidiga 1800-talets Norden: en och samma nykterhetstanke i olika stater och samhällen«, i Andræ (red) Arkivet, historien, rörelsen: Sven Lundkvist 60 år, Stockholm: Sober.
  18. Johansson, T. (1999) ”Samhällets spelregler i förändring – kooperativ lagstiftning” i Mellan stat & marknad, Aléx, Ottosson och Wikström (red) Stockholm: Kooperativa Studier Årsbok.
  19. Johnson, P. (2010) Making the Market. Victorian Origins of Corporate Capitalism, Cambridge: Cambridge University Press.
  20. Jonnergård, K., Lagnevik, C.-M., Svensson, C. och Wijk, G. F. (1984) Beslut i kooperation, Stockholm: Rabén & Sjögren.
  21. Hilson, M. (2011) »A Consumers’ International? The International Co-operative Alliance and Cooperative Internationalism, 1918–1939: A Nordic Perspective« i International Review of Social History, 56 no 2, s. 203–233.
  22. Hwang, S.-J. (1995) Folkrörelse eller affärsföretag. Den svenska konsumentkooperationen 1945-1990, Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen Stockholms Universitet.
  23. Kooperatören, tidskrift utgiven av Kooperativa Förbundet 1907-1997.
  24. Olsson, L. (1997) »Amerika, emigrationen och återvändande svenska ingenjörer 1890–1930« i Göteborgsemigranten 6, rapport från symposiet »Amerika tur och retur«, Göteborg 18-19 september 1996, Göteborg: Projektet Göteborgsemigranten.
  25. Polanyi, K. (2001 [orig. 1944]) The great transformation. The political and economic origins of our time, Boston, Massachusetts: Beacon Press.
  26. Purvis, M. (1990) »The Development of Co-operative Retailing in England and Wales, 1851-1901: A Geographical Study« i Journal of Historical Geography, 16/3, s. 314–331.
  27. Redfern, P. (1920) The Consumers’ Place in Society, Manchester: The Co-operative Union.
  28. Robertson, N. (2010) The Co-operative Movements and Communities in Britain 1914-1960. Minding their own business, Farnham: Ashgate.
  29. Ruin, O. (1960) Kooperativa förbundet 1899-1929 en organisationsstudie, Lund: Samhällsvetenskapliga studier.
  30. Sjölin, W. (1949) Med förenade krafter. Kooperativa Förbundet 1899-1949, Stockholm: Kooperativa Förbundet.
  31. Todd, N. (2015) Roses and Revolutionists. The Story of the Clousden Hill Free Communist and Co-operative Colony 1894-1902, Nottingham: Five Leaves Publications.
  32. Von Koch, G.H. (1899) Om Arbetarnas konsumtionsföreningar i England. Verdandis småskrifter.
  33. Wilson, J. F., Webster, A. och Vorberg-Rugh, R. (2013) Building Co-operation: A Business History of The Co-operative Group, 1863-2013, Oxford: Oxford University Press.
  34. Örne, A. (1919) De sju grundsatserna. Kooperationens program i kort sammanfattning. Stockholm: Kooperativa Förbundets Bokförlag.

infoOm publikationen

Konsumentkooperationens resa över tid och rum är utgiven av Svensk Kooperation. Författare: Katarina Friberg & Bengt U Strömberg.

Citera oss gärna men ange källan.

Foto: Wikipedia (Creative Commons), Scarletharlot69.